Vad är det med tandläkare? Varför känner man sig alltid som en bov hos dem? Varför smyger man in med ett uttryck att "såri såri att jag stör"? Vad gör de för att få mig att känna så? Och varför får man aldrig reda på något? Varför involverar de en inte i ens egna tänder? Jag tycker det är mycket märkligt att man får en känsla av att det de gör i min mun inte angår mig. Att de ser besvärade ut då man frågar i vilken tand de borrat.
Det enda de involverar mig i är att jag inte får äta socker. Vilket jag inte ens gör i nån stor utsträckning. Så jag borde ju inte ta åt mig.
Det är som om de skulle ha ett hemligt språk. Pratar över ens huvud till sköterskan: A1, B8, kasi kasi, bonbon, afta.
Visst får de ha sitt språk, men jag vill faktiskt vara involverad i min egen mun. Vill veta hur stort hålet är, vill veta hur det har kunnat uppstå ett hål UNDER en plomb, vill veta vad man kommer att åtgärda hur och när och varför. Helst skulle jag vilja ha en spegel i taket så jag skulle kunna följa med vad som händer.
Att det kan göra ont är inte lika hemskt som att inte förstå vad de snackar om. Eller att inte själv kunna säga något då de fyllt upp hela ens käft med manicker och fingrar. Ligga tyst medan dreglet rinner och tänderna som är alltför känsliga ilar fast där inte ens finns något hål.
tyck som vi båda nyss har varit till tandläkare. Visst känns det alltid lite osäkert vad som har hänt, och händer i ens egen mun!
SvaraRaderahttp://blogg.vastranyland.fi/hangoliv/