Ja, var var jag?

Tanken for ju kanske lite sen mitt föregående inlägg, men vi skall se. Hmm.Vad var det nu om?

Ja, just det.

Ponks skriver om skillnaderna mellan feminismen i Finland och Sverige. Anna Li har också skrivit om det om jag minns rätt. Att hon var chockad över hur "efter vi är med feminismen vi är hä i Finland". Rätta mig om jag har fel, Anna. Kanske vi snackade om det då vi sågs? Minns inte riktigt. Eller kanske var det nån annan som flyttat tillbaka från Sverige som sade det?

Hur som helst. Den bilden, att Finland är efter Sverige, har jag också alltid haft. Men ändå har något skavt lite i mig då det gäller feminismen, vilket jag just skrev om. Det där att jag som yngre växte upp i en jämlik bubbla. Men kanske det på riktigt var jämligt? Kanske det är som Ponks skriver? Att vi på ett sätt är mer jämlika i Finland? Att karlarna t.o.m. har problem med sin manlighet då även kvinnor kan ta sin plats på ett annat sätt än i Sverige? Jag tror faktiskt det ligger något i det här. Förstås är det inte riktigt så enkelt att vi faktiskt skulle ha ett jämlikt samhälle i Finland, gällande löner och positioner i samhället t.ex. Men gällande hemmen så tror jag nog att det är kvinnan som bestämmer. Men. MEN, ett stort MEN. Jag tror inte alls att det är för att hon VILL. Utan för att inget händer om hon inte bestämmer. Allt flytrer bara ut i sanden. Och jag tror att det finns en klar orsak till det också. Nämligen den, att den finska mannen inte talar. Bra om han gruffar, eller hmmar. I motsats till den svenska, då. Som älskar sin egen röst.

Herregud så invecklat. Orkar inte ens tänka färdigt på det här nu just.

Men Ponks öppnade definitivt lite ögon hos mig. Bland annat orsaken till att jag alltid känner mig som en elefant i porslinshus då jag är i Sverige. Jag tar helt klart en för stor plats som kvinna. Inte bara fysiskt. Men effekten blir ju extra stor då man inte är liten och petit.

Man tar ändå åt sig

Jag är mörk. Inte i hyn, men i håret. Trots det är endast en åttondel av mig tysk. Resten är finskt. Eller finlandssvenskt. Men alla mina far- och morföräldrar har råkat vara mörka i håret, så det hade ju varit lite konstigt om jag varit blondin.

Förut tyckte jag det var kul då folk trodde man var utlänning och såg exotisk ut. Men det gör jag faktiskt inte längre. Eller jo, ibland. Om frågan kommer av nyfikenhet av någon man redan känner eller annars diskuterar med.

Men det händer allt oftare att jag måste visa ID då jag handlar med kreditkort. Också om jag inte handlar på kredit. Eller ens för nån stor summa. Detta händer speciellt i en av de stora svenska klädkedjorna. De första gångerna tänkte jag inte ens på det. Sen började jag fundera på om försäljarna tyckte jag såg så slarvig ut att de inte tyckte jag kunde ha ett eget kreditkort. Tills jag fattade: Jag såg inte ut som en finne. Jag såg ut som kvinnan utanför som sålde rosor. Eller som kvinnan med de stora örhängena och den vida kjolen. Trots att jag var klädd i helt vanliga kläder. Inte i beige, men ändå. Jag var helt enkelt lite för färggrann och exotisk för att kunna äga ett finskt kreditkort.

Senaste exemplet var då jag köpte scensmink och fick hjälp av en expedit med att hitta rätta färger. Kvinnan ifråga var inte på något sätt otrevlig eller misstänksam, utan kommenterade bara mina färger med att säga "...kun sinulla on ulkomaalaista alkuperää".

Det var så skönt att säga att det har jag inte alls. Att jag är helt finsk. Och hon blev så nålå. Men vadå. Det nålåga var ju inte att hon tog en finne för utlänning, utan för att hon p.g.a. mitt utseende satte en stämpel på mig. Det sa jag åt henne också. Och hoppades hårt att hon inte hörde nån finlandssvensk brytning.

Man kan ju undra varför vi mår så dåligt

Ja. Här går the Economist ut med ett reportage om hur bra Finland och Norden är. Och det ENDA av detta man tar upp i fyrans nyheter är de två små saker som inte räknas till framgångs-sagan. Antagligen med mottot "vi skall nog visa dem, Perkele!". Att nog kan man ju fokusera så att folk skall bli bittra och sura även i en god nyhet. Skäms!