onsdag 13 mars 2013

Man tar ändå åt sig

Jag är mörk. Inte i hyn, men i håret. Trots det är endast en åttondel av mig tysk. Resten är finskt. Eller finlandssvenskt. Men alla mina far- och morföräldrar har råkat vara mörka i håret, så det hade ju varit lite konstigt om jag varit blondin.

Förut tyckte jag det var kul då folk trodde man var utlänning och såg exotisk ut. Men det gör jag faktiskt inte längre. Eller jo, ibland. Om frågan kommer av nyfikenhet av någon man redan känner eller annars diskuterar med.

Men det händer allt oftare att jag måste visa ID då jag handlar med kreditkort. Också om jag inte handlar på kredit. Eller ens för nån stor summa. Detta händer speciellt i en av de stora svenska klädkedjorna. De första gångerna tänkte jag inte ens på det. Sen började jag fundera på om försäljarna tyckte jag såg så slarvig ut att de inte tyckte jag kunde ha ett eget kreditkort. Tills jag fattade: Jag såg inte ut som en finne. Jag såg ut som kvinnan utanför som sålde rosor. Eller som kvinnan med de stora örhängena och den vida kjolen. Trots att jag var klädd i helt vanliga kläder. Inte i beige, men ändå. Jag var helt enkelt lite för färggrann och exotisk för att kunna äga ett finskt kreditkort.

Senaste exemplet var då jag köpte scensmink och fick hjälp av en expedit med att hitta rätta färger. Kvinnan ifråga var inte på något sätt otrevlig eller misstänksam, utan kommenterade bara mina färger med att säga "...kun sinulla on ulkomaalaista alkuperää".

Det var så skönt att säga att det har jag inte alls. Att jag är helt finsk. Och hon blev så nålå. Men vadå. Det nålåga var ju inte att hon tog en finne för utlänning, utan för att hon p.g.a. mitt utseende satte en stämpel på mig. Det sa jag åt henne också. Och hoppades hårt att hon inte hörde nån finlandssvensk brytning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar