Saknad

Det är mycket man kan sakna. Situationsdiktaren till exempel. Den hon var en gång. Den tid hon hade en gång. Den ickesaknad hon hade en gång.

Har tänkt på henne ibland och allt oftare på senare tid. Och på ett specifikt inlägg som jag inte vågar läsa. Än.

Men. Idag slank jag in här. Bara för att jag kommenterade ett inlägg hos Maria. Det känns betydelsefullt på något sätt. Av ingen orsak alls. Men att jag ändå läste något av vad hon en gång var. Situationsdiktaren. Och kan inte låta bli att uppdatera boklistan i hennes nästsista inlägg. För Situationsdiktaren var jag. Kanske är hon ännu? Blir hon ännu? Jag.

Hursomhelst, uppdateringen:

Böcker jag inte läst
Anaché
Maresi
Knausgårds (ingen)
Hägring 38
Shadesen of Gray (ingen, nu = en)
Minkriket
Ödesgudinnan
Lola upp och ner (den med det nya slutet)
Maria Åkerblom
De där sista delarna av Mammutjägarna eller vad de heter (Av Jean M. Auel. Man vill ju veta hur det går? Att får hon återse sin son? Men orkar man sen ändå ta upp den tradiga följetongen från 20 år tillbaka i tiden? Har förresten den sista boken kommit ut redan?

Böcker jag inte hunnit läsa, endast påbörjat
Kvinnostaden
Svulten
Gräset är mörkare...
Underfors (Fast min man började i alla fall, så den är inte riktigt oanvänd. Tillägg 2016: Även min son har läst den)
Vackra mänskor

Och sen ännu. 

Har jag funderat på vilka författare jag ännu borde bjuda in till Bokkalaset nästa år. Det är redan runt 10 som tackat ja. (Roligt, och mycket varierande skara) Och även författarinbjudningarna till Bokkalaset 2016 har gått. Men om du har nån favorit som du skulle vilja se i Ekenäs 2017 så är det bara att ropa hepp. Så länge det håller sig till arbetstemat Naturligt. Och helst skall författaren ha en ny bok på kommande. 

Som jag alltså också kommer att vilja läsa.

Vi väntar på tårar

Tittade på dokumentären Okrönta om den feministiska teatergruppen Subfrau. Se den ni också. Se och begrunda. Begrunda igen. Och bli lite galen. Mer galen. Känn det hopplösa. Bli arg. Lugna dig och begrunda igen.

Jag kommer ingen vart. Med könsrollerna. Och varför det aldrig går framåt. Men ett vet jag. Att inget kommer att förändras innan männen börjar gråta. Inget kommer att förändras innan männen vid ett mötesbord börjar gråta för att deras arbete betyder så mycket för dem och för att det inte går att jämka med familjen som sen ändå går före. Måste gå före. Gå före allt. Om man vill eller inte.

Tänk om man hade vetat

För en ung person kan studierna kännas väldigt tunga ibland. Och visst kan det kännas så ibland för vuxna också. Men i stort sett. Är det ju så roligt! Att studera. Åtminstone som vuxen. Av pur glädje packar man sin penal och stiger på tåget till studierna. 

För det första lär man sig saker. Intressanta saker. Saker som man förstår att man har nytta av. Och det är ju så fritt. Allt är ju på lek. Tänk om man förstått det som ung. Så mycket mer man hade fått ut av sina studier i stället för att bara prestera, prestera, prestera. Man kan töja och dra i alla gränser. Testa sig själv. Det enda som kan hända är att man får underkänt i någon uppgift eller måste tenta om. Men man kan inte få sparken. Ens arbete diskuteras inte offentligt och deadlines kan töjas på i värsta fall. Det funkar inte i arbetslivet. Man kan t.ex. inte fira självständighetsdagen i februari om man inte hunnit bli klar med arrangemangen i tid. Tyvärr. 

Men det bästa av allt är kanske ändå att man får feedback på det man gör. Hur ofta får man det i arbetslivet?