Skrattet i halsen

Kollade på det här och blev väldigt fascinerad av publiken. Inte vet jag nu om början var så hysteriskt kul precis, men då han börjar dansa hade jag nog svårt att inte dra på mungiporna. Det hade däremot inte publiken. Sällsynt tråkig publik. Hur kan man sitta på en gala och vara så totalt ointresserad av programmet. Eller snarare, hur kan man ge så lite av sig själv? Eller tyckte de på riktigt att det var helt urkass? Eller är bara sportvärlden totalt humorlöst? Det skulle bekräfta min teori om Matti Nykänens uppgång och fall.