100-åringen

Nu har jag också sett den. Filmen om hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Helt skoj. Välgjord. Lagom underhållning för mor och 12-åring.

Har inte läst boken och hade inte så höga förväntningar. Därför trodde jag att jag skulle gilla den mer. Att den skulle överraska mig. Men den var ungefär som jag tänkt mig. Alltså helt okej.

Men salongen var välfylld.

-En voi käsittää, jo kuudes viikko ja vieläkin tulee porukkaa, sade biljettförsäljaren. Ungefär lika uttryckte sig den andra biografägaren i stan för nån vecka sedan. -Folk som inte varit på bio på 30 år kommer plötsligt för att se just den här.  Man fattar inte.

Eller, jo. Visst fattar jag. Folk som ser på svensk tv känner till den här filmen. Och man vill gå på säkra kort, om man nu går bara vart 30-onde år. Men ändå.

Var håller de alla hus då de riktigt bra filmerna visas? De som verkligen är litet exeptionella. Jag menar nu inte några superhögtravande utan helt vanliga, men bra filmer. De som ger något lite extra att fundera på. De estetiska, eller de helt absurda. De som man garvar så mycket åt att man måste vara tyst för att hinna höra alla repliker? De som överväldigar en med en enorm wow-känsla. Eller vilken känsla som helst. De som är så otroliga att man helt enkelt inte kan uttrycka sig om, utan måste smälta först. Eller de som man helt enkelt inte kan låta bli att tala om.

Hoppas i alla fall att de förfilmer som visades verkade så intressanta att folk går på bio en gång till i vår. Och sen en gång till. Och sen ännu en gång. Så att de inte väntar 30-år igen och själva är över 100 då de går nästa gång.