söndag 16 mars 2014

Kyrkan och sorgen

Jag tror att tro är viktigt. Att tro på något. Vadsomhelst egentligen. Bara man har något att följa. Att man inte måste hitta på allting själv.

Men ännu viktigare tror jag det är med en gemensam tro. Eller kanske inte det. Utan ett gemensamt format för tron. För det ger ett sammanhang. En samhörighet.

Och jag tror. Att det är viktigt att gå i kyrkan emellanåt. Oberoende om man tror eller inte.

Igår var det begravning. Begravning för en kvinna mitt i livet. En klasskamrat jag delat både lågstadiet och högstadiet med. Och som alltid hade jag svårt med prästens ord om tacksägelse. Och att allt har sin mening.

Jo. Då en gammal mänska som är sjuk och redan själv tröttnat på livet dör. Då kan man känna tacksamhet. Men inte då en mamma med en liten pojke går bort. Då kan jag inte se meningen med det hela.

Så själva troendet är svårt. Däremot inte formen för begravningen. Mig ger det trygghet. Att man vet hur det går till, att man sjunger bekanta psalmer. Att man läser de böner man lärt sig utantill. Att lyssna till orgeln, speciellt då organisten spelar eftertänksamt, kanske en ovanlig version av en psalm så man måste lyssna lite extra för att få tag i den.

Men för den som aldrig går i kyrkan kan själva formen säkert kännas ovan, kanske skrämmande. Speciellt om man inte heller har tron. Man kanske känner sig obekväm i bänken, känner att man hädar då man rabblar med i en bön man inte tror på. Det är i.o.f.s också en intressant tanke. Att man känner skam för att man inte tror. För man måste väl tro nånting nånstans för att kunna känna skam över något man inte tror på.

Hursomhelst. Min point är att det är försent att bekanta sig med kyrkan då man är mitt i sorgen. Att vara tvungen att som anhörig ta ställning till vilka psalmer som skall sjungas om man inte känner till en enda. Att sitta på begravningen och inte få tröst utan snarare känna sig vilsen.

3 kommentarer:

  1. Amen to that.

    "Att vila i riten." "Liturgin bär." Formuleringar att slänga sig med. Just dina tankar här blev väldigt tydlia på den ssenaste begravningen jag var på. Vilken trygghet att vara förtrogen med liturgin då man ska begrava sin sexåring!

    SvaraRadera
  2. Ja. Och ännu har jag inte läst din avhandling om, väl, just det här.

    SvaraRadera
  3. Håller med. Traditionen ger trygghet men det förutsätter ju nog att man är bekant med traditionen! Mitt i sorgen är det nog just traditionen och gemenskapen som ger en känslan av att man inte behöver bära allt själv.

    SvaraRadera