Att byta församling

I en av Kyrkpressens insändare undrar Clas Hagelstam varför det är så svårt att byta församling. Man skulle ju kunna tycka att en församling består av en grupp likasinnade som träffas för att tillsammans be till Gud. Men i dagens Finland är det inte riktigt så. För din församlingen bestäms av din bostadsort. Och ditt modersmål.

Jag är ingen aktiv församlingsmedlem, men jag hör nog till kyrkan. Och genom olika sångsammanhang har jag sett och hört många olika församlingar. Allt från friaste fritt hallelujarungande till asketiskt predikande för tomma salar. Intressant, indeed.

Ofta hänger väl församlingsfeelisen på prästen. Men för en som inte riktigt lyssnar på vad han säger har nog kantorn en mycket större roll. Med små medel kan en kantor nämligen trolla. Få en psalm att öppna sig på ett nytt sätt. En sådan kantor är Niels Burgmann. Jag vet inte om han gör det målmedvetet eller om han tycker det blir tråkigt att spela samma sånger likadant om och om igen. Åtminstone uppskattar jag att han väver in en snutt med tomtarnas vaktparad där man minst anar det. Eller som då han inledde Västnyländska kammarkörens julkonserter, en i Ekenäs och en i Karis. Samma psalm, olika touch. De två konserterna blev båda väldigt bra, men med väldigt olika stämning.

Nåja. Nog om kantorer.

I en församling där jag uppträdde en gång sade prästen att endast de rättrogna i kören skulle få ta nattvard. Vilket resulterade i att vi manngrant steg upp. Han kunde ju inte fråga alla enskilt om deras trossamfund. Skulle jag vilja höra till hans församling? Svar: Nej. Skulle jag vilja höra till en församling som vägrar låta kvinnor tala? Som agar sina barn? Som fryser ut homosexuella. Svar: Nej.

Nå. Det här är ju lite större frågor. Men hypotetiskt, om de lite mindre:

Om jag trivs bättre med den finska gudstjänsten än den svenska i Karis kyrka. Borde jag då byta modersmål för att få höra till den församlingen? Ja, ja. Väldigt hypotetiskt, jag kan ju gå på vilken gudstjänst som helst oberoende vilken församling jag tillhör. Men ändå. Om jag hellre skulle höra till Pargas församling fortfarande. Där är jag döpt, konfirmerad och vigd. Ja, inte i församlingen vigd, men i kyrkan. Av en pargaspräst.


Nog är det intressant att man funderar så mycket på en sak som man egentligen inte bryr sig om. Men principen. Att inte få välja. Själv. Att skriva ut sig. Det får man ju nog välja. Vilket kanske är enda alternativet om man hör till en församling där prästen är från medeltiden. Om man bryr sig tillräckligt mycket för att bry sig.

En helt annan grej som också fanns i KP. Det har nämligen kommit ut en skiva med UK-sånger. Habegär, habegär. Jag har aldrig varit på UK. Men nog på Höstdagarna och jag antar att det är liknande stuff. I alla fall är alla de medverkande duktiga musiker och sångare.

Halleluja, sjung om Jesus! Varför älskar jag dessa sånger? Eller snarare varför älskar jag att sjunga dessa sånger? Så mycket att jag funderat på att byta till en friförsamling. Bara för att få sjunga lite mera lovsång. Om jag skulle gå i kyrkan, alltså.