Tulpaner

Min farmor är död. Det har hon varit i snart ett och ett halvt år. Men konstigt nog är hon nästan mer närvarande hos oss nu än då hon ännu levde. De sista åren kunde man inte ringa till henne, hon hörde dåligt och kunde inte heller hålla telefonluren. Så under vinterhalvåret var kontakten ganska sporadisk. Däremot hälsade jag på henne ungefär varannan dag de perioder vi var på sommarstugan. Den sista sommaren hon levde var tung på många sätt, men det känns bra att vi faktiskt umgicks mycket då.

Fammo var ingen bullbakarfammo. Hon var en stadsmänska även om hon var född på landet. Hon var inte heller den som man avgudade som barn. Men vi hade en hel del gemensamt då jag blev äldre. Och det fanns år då jag besökte henne nästan en gång i veckan fast ena bodde i huvudstaden och den andra i Åbo. Det var under den tiden vi faktiskt pratade. Pratade och drack te. Och lärde känna varandra.

Så småningom blev det mindre tid för tedrickande med fammo, men vi ringdes ganska ofta ändå. Mest pratade vi om musik och hantverk. Och om barnen förstås. På somrarna barnvaktade hon och hennes systrar till och med vår förstfödda medan vi byggde stuga, även om hon redan var över 80. Det kändes som om hon först då hade tid att vara den där barnfammon som har tid att leka.

Hon hann aldrig besöka vårt nya hem och var lite harmsen över att vi flyttade. Även om vi visade bilder var det ju inte samma sak som att se ett hus med egna ögon. Det är kanske därför hon inte har kännts närvarande i det här huset. Inte förrän nu. En del av hennes gamla möbler har nämligen flyttat in. En del av hennes porslin och smycken. Alla hennes noter. Och jag tänker på henne nästan varje dag.

Hon brukade köpa tulpaner till min födelsedag. Och jag tror att det var hon som ledde mig till tulpanerna i butiken igår. Så nu står de där på bordet i hennes gamla vas och sjunger en liten gratulationstrudelutt med sopransågsstämma.