Började alla hjärtans dag med att titta på Sydänääniä tillsammans med mitt yngsta lilla hjärtegryn. Det var otroligt fascinerande hur hon reagerade på förlossningsljuden! Och direkt då babyn började skrika satt hon igång att prata med den. Har hon kvar ett minne från sin egen födelse, eller finns det något slags kollektivt minne inbyggt i mänskan?
Måste nog säga att det såg ut som en drömförlossning även om jag inte är den som skulle vilja ha en hemförlossning. Inte ens om det skulle gå så smidigt som det gick för Linda och Benjamin. Jag är allt för lat för sånt. Allt fixas och grejas innan, för att inte tala om allt som skall bykas och tvättas efteråt. Och framför allt; man kan ju inte veta på förhand hurudan en förlossning blir.
Efter att Discodancer kom så smidigt och utan bedövning var jag säker på att Kotten också skulle komma väldigt snabbt. Jag var till och med rädd för att hon skulle födas i duschen eller, än värre, i bilen. Men så blev det inte. Inte alls. Hon föddes med ansiktet uppåt, vilket ofta fördröjer förlossningen. Mentalt var det ganska tungt att den tredje förlossningen blev så lång, antagligen just för att jag väntat mig att det skulle gå snabbt. Och visst är det ovanligt att det tredje barnet tar dubbelt så lång tid på sig som de två första. Men hon är värd all tid i världen. Och tolv timmar i en mammas värld, vad är det? Ingenting. Inte nu. Efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar