Tillsammans

Ni vet. Filmen.

Tänk er att bo i kollektiv. Tillsammans - som åldringar. Det här tar Gustaf Molander upp på debattsidorna i Hbl. Måste låta tanken mogna.

Men alternativen. Vilka är de?
Åldras hemma med eller utan partner. Så som granngubben, 92 bast. Eller farmors systrar, några år yngre. Krigstida generation, alltså. Van att ta i och kämpa. Med lite jädran anagga i kanterna. Sen kommer tv-generationen som ännu skidade till skolan och lärde sig hugga ved, men som så småningom gärna bänkade sig framför Kauniit ja rohkeat. För att inte tala om datagenerationen. Som suttit hela sitt liv. Eller, jo. På gym har man nog sprungit. Men riktigt fysiskt arbete, nope.

Å andra sidan. Kollektivtänket - Kolchostänket. Lite olika vinklar. Den krigstida generationen tänker antagligen mer i de praktiska, fysiska fördelarna. Medan tv-generationen mer tänker på det ekonomiska. Dataåldringarna kanske mer tänker på det sociala och ekologiska. Det praktiska, fysiska får nån annan sköta.

Anstaltvård finns ju också förstås. Hur kiva är det? Inte alls. Men säkrare än att vara hemma och trilla i källartrappor i alla fall. Och man kunde ju tänka sig att man får ett socialt sammanhang där. Men då minnet sviker för nästan alla. Och man bara minns barndomen. Här har den krigstida generationen i alla fall en fördel. De bor nämligen ofta kvar i samhället de föddes i. Vilket betyder att samtalsämnen är de samma för dem alla. Och då någon släkting eller bekant hälsar på, är det till glädje för många. Om inte annat så är man sysselsatt med släktutredning ett tag.

Tillsammans.
Skall jag välja ett åldringskollektiv så vill jag ha ett som är inriktat på musik. Och lite mer än allsång och taktpinnar. Även om tenoren är döv och sopranen låter som om de spelade såg, vill jag kunna sjunga i stämmor. Hamnar jag på anstaltvård där årets höjdpunkt är att man sjunger Kalliolle kukkulalle som allsång, väljer jag hellre källartrappan.