Rapunzel

Vi var på bio idag. Två mammor och fem barn mellan fem och nio år tittade på Disneys Tangled. Den var verkligen bra. Men hemsk, hemsk, hemsk! Mådde fysiskt illa emellanåt. Nu vet jag ju att jag är hög på amningshormoner fortfarande, men ändå. Barnen verkade inte ta nån skada, för dem var det väl som vilket äventyr som helst, men själv var jag så skakad så jag grät då jag äntligen fick hålla om min lilla flicka här hemma igen.

Första hemskheten var den gravida kvinnan som höll på att dö redan innan forlossningen och strax därpå kidnappningen av hennes barn. Småpotatis. Liksom tsunamivyerna och klaustrofobin då de blev inlåsta i en grotta som sakta fylldes med vatten. Väldigt välgjort och kusligt. Men ändå. Småpotatis.

Jämfört. Med.

Den där kidnapparmamman. Hon var så hemsk. Så kall och lismande. Så egenkär och avskyvärd. På ytan mådde Rapunzel bra under sin uppväxt, men att växa upp med denna stenhårda kvinna som endast älskar henne för hennes hår, måtte sätta spår. Och fast man vet att det går bra i slutet är det så obehagligt, obehagligt, hemskt. Även om det fysiska våldet och det sexuella missbruket saknas flimrar de förbi i tur och ordning. Kampusch, Fritzl, Dugard. Fruktansvärt. Så hemskt.

Som liten tyckte jag att sagorna tog slut där de egentligen började. Där prinsen fick sin prinsessa. Sen fick man ju inte veta hur det gick. Bara att de levde lyckliga i alla sina dar.

Det är ingenting jämfört med känslan jag fick nu. Hur gick det sen? Fick hon terapi? Hur länge måste hon få det innan hon kunde leva ett normalt liv? Hur kände hon för sin "mor" Gothel? Hur upplevde hon Gothels död? Hur hanterade hon sina känslor då hon själv fick barn? Om hon fick några. Kunde hon knyta an till sina biologiska föräldrar? Och förhållandet till Flynn. Funkade det? Kunde hon lita på hans kärlek?

Ja frågorna är många. Och jag får aldrig veta.

Please, Mr Disney, give me a sequel. A nice one. Helst.