Tänk att det faktiskt är så som Moa skriver i sitt kåseri. Att man inte läser gamla böcker mer. Ens lite gamla. För man kastar sig över de nya. Slickar på dem redan i bokkatalogerna, smakar på dem i recensionerna och glufsar snabbt i sig dem senast i julklapp.
Nå är det så farligt då? Tål att tänkas på.
För mig blir det väldigt mycket finlandssvensk litteratur. Mycket tack vare bokkatalogerna, igenkänningsfaktorn och halvbekanta författare. Är det tillräckligt? Eller är min läsning för snäv? För finlandssvensk? För inåtvänd?
Nej, det tycker jag inte. För jag upplever nog att det är hög klass på det jag läser. Men, visst. Nog kunde man ju utvidga litet. Men tiden vill inte riktigt räcka till. Högen med böcker som skall läsas är redan nu ganska hög.
Ett undantag finns.
Sommaren.
För att helt kunna koppla bort jobbet då det äntligen är semester, väljer jag att läsa gammal litteratur. Litteratur skriven innan datorerna fanns. Litteratur utan tidspress, utan igenkänningsfaktorer och utan hippa, rappa meningar. Helst skall det vara riktigt sävligt. Långsamt språk. Långa meningar. Och det är här det blir svårt. För det får ju inte bli så sävligt att man somnar. Inte för mycket svindlande höjder. Inte för torrt akademiskt. Och helst inga klassiker. Då är man snabbt inne i arbetstänk igen. För gubbar som idkar klassikercitatsdropping finns det en hel del av på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar