Det skriver KRISPigt i sitt inlägg om Tapani Kansa. Det ligger nog något i det. Ibland, och inte bara ibland, önskar jag att jag skulle vara lite mer okritisk. En hel del aggressiva tankar skulle upplösas. Själen skulle få ro.
Men samtidigt är det något tudelat över det hela. Dels är jag ju inte kritisk med allt. Sånt som inte direkt intresserar orkar jag inte heller tänka kritiskt på. Det finns säkert tillfällen där andra uppfattar mig som helt okritisk. Och ointressant. Eftersom jag inte har nån åsikt.
I alla fall är det så jag själv tänker om andra okritiska mänskor. Såna som inte bryr sig om det som är viktigt för mig. Jag kan till och med uppleva dem som naiva och korkade. Visst inser jag att alla inte bryr sig om gatubilden. Jag inser t.o.m. att jag själv skulle må bättre av att bara blunda. Men det går ju inte.
När det gäller kulturella upplevelser skulle det också vara skönt att bara njuta okritiskt ibland. Bara sitta och ta emot. Och säga efteråt:
-Nog va de helt bra, nog.
Utan att funera över kameravinklar, val av skådespelare, musikens ordningsföljd, Fritzlkällare eller val av papper. Men nog skulle ju livet vara bra mycket tristare då.
Kul att du hittade min blogg :) Jag hittade din för ett tag sedan och blev nästan arg att ingen berättat för mig om den.
SvaraRaderaOj, vad roligt med beröm. Jag har nog inte så många läsare ännu.
SvaraRadera