lördag 22 oktober 2011

Lynch Lynch

Som ett slag i mellangärdet. Estetiken, blickarna, färgerna, tystnaden. Så man knappt kan andas. Laura Palmers bleka nuna i ny tappning.

Och musiken. Återanvändning av ackord från TP. Att i smyg infiltrera skräcken bara genom dova, knappt hörbara ackord. Lysande. De funkar annars också, men för den som får gåshud av tanken på Bob blir det ju gastkramande från början. Redan innan något hänt. Och tro mig. Vi är många som får creeps av Bob. Minns inte var han spökade sist, men åtminstone i Annas och Peppes världar.

Missade tyvärr de första femton minuterna av Mulholland Drive. Och vad läser man på det allvetande wikipedia? Jo, att regissören uppmanar en: Lägg speciellt märke till inledningen av filmen, minst två ledtrådar avslöjas i förtexterna.

Måste se den igen. Absolut.

10 kommentarer:

  1. Lynx lynx känner jag till, men...

    SvaraRadera
  2. Filmens Lynx Lynx, Malin. Tydligen kan jag inte skriva bloggtext via telefon. Lite fisigt med bara en rubrik. Men nu fick jag dit den i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Lynx lynx är Lo på latin...

    SvaraRadera
  4. WE ARE THE LYNCH GENERATION. Hjälps int.
    Mulholland Drive är jättebra, hade en gång en teori om hur allt hänger ihop men nu har jag glömt den. Aj nej! Den hade med den creepyga cowboyen att göra.
    Ska vi vallfärda till din mommos hus och ha filmkväll med tema Mulholland Drive?

    SvaraRadera
  5. Nej inte där. Men nån annanstans.

    SvaraRadera
  6. Men den här bakgrunden är nog bättre, mer dramatisk. Kund heta "före ridån går upp".

    SvaraRadera
  7. Visst är den. Lite Lynchinspirerad i färgen.

    SvaraRadera
  8. en pojkvän till mig (före Maggan) var besatt av filmen och förklarade den för mig.

    SvaraRadera
  9. Då skall jag kolla med dig sen när jag sett den på nytt, om ditt ex och jag har samma tolkning.

    SvaraRadera