onsdag 19 oktober 2011

Zigenarlägret flyttar till Åland

Jag var med Kotten och mina föräldrar till Åland här i jonstens. Utan bil. Nästanåt i alla fall. Lämnade föräldrarnas bil i Galtby och tog den suveräna "måsbåten" över till Långnäs där mommos gamla Pulu till bil väntade. Kotten var inspärrad i en lite för liten babykoppa och den gamla Puluns säkerhetsbälte räckte inte riktigt runt. Så ungen fick halvstå i sitt äggskal hela vägen till Godbycitty.

Nå, vi överlevde.

Kvällen var sen då vi kom till det tomma huset, men värmen var påslagen. Endast ett svagt rassel i dragspelsdörren upp till museet avslöjade att man var iakttagen. Men det kändes inte hotfullt. Snarare verkade det som om någon drog sig undan. (Och just nu ringde momi. Hur spooky är inte det?)

Nå, vi överlevde.

Nästa dag pajade oljepannan, men vi fick det åtgärdat. Var till Finströms kyrkogård och grävde ner tulpaner vid två gravar. Även där var det lugnt fast den ena brukar ge vibbar. Den andra är bara sorglig, men lite spännande.

Det överlevde vi också.

Sen var det dags för De Gamlas Hem i Jomala. Bättre än Fattigstugan, men ändå. Kunde det inte heta något lite trevligare? Vallmogården eller Grindas eller Jomaltorp eller någå. Hursomhelst. Mommo blev överraskad och glad. Spelade fotis med Kotten, och bjöd på godis.

Det överlevde vi också.

Även nätterna gick bra. Inga spookies den här gången. Och Kotten verkade älska det stora huset. Ingen som störde henne i alla fall. Skönt.

Så nätterna överlevdes också.

Sista dagen packade Zigenarlägret ihop sig igen, men om möjligt ännu fler kassar och påsar. Man måste ju ha med sig ett par månaders hemvete-förråd. Ställde oss att vänta på bussen. Som var en taxi. Kottens äggskal gick inte att fästa. Och inget bagageutrymme för vagnen, men fick in den ihopvikt på ett säte framför Sanna Tahvanainen. Ja, jag tror att det var hon. Men vi har aldrig träffats vad jag kan minnas. Men jag tänkte nästan hälsa, så bekant var damen. Och nu stör det ju mig att jag inte vet om det var hon. För vi kunde ju kanske nästan känna varandra. Men konstigt nog har vi aldrig träffats. Förresten är det ganska intressant hur många mänskor man inte känner. Som man kunde känna om det bara hade velat sig.

Nåja. Resan till De Gamlas Hem igen klarade vi av levandes även denna gång.

Avsked av Momi och fotbollen och sedan taxi till Silja. Inte heller i denna taxi räckte säkerhetbältet till. men nu hade man nästan slutat bry sig.

Och vi överlevde.

Vi överlevde även Silja och Karaoke bland alla höstlovsfjortisar.

Men sen. Var det nästan som om överlevandet hade tagit slut. Tågen gick inte utan var utbytta till buss. EN buss. Med långa tänder beställdes en till. Och jo, t.o.m. en tredje. Ändå stod folk i gången som packade sillar och småbarnen skrek. Dock inte min, tackochlov! Tänkte på resorna till Auschwitz-Birkenau. Vilket gav mig tröst. För jag visste ju att detta tar slut vid Åbo tågstation. Men inte ens där steg tillräckligt med mänskor av. Tvärtom steg det på nya. Och fem personer fick stå i bussen från Åbo till Salo. Inte bra. Vr. Inte bra alls.

Men vi överlevde det också.

2 kommentarer:

  1. Vilket äventyr! Huj! (Har förslag på extreme ockult hagg-experience förresten.)

    SvaraRadera