Jag brukar aldrig vara duktigt på något fysiskt. Men nu har jag kommit på min gren. Nämligen. Blodgivning. Sånt sjuttons nojsande om hur man skall ta det lugnt och äta och dricka ordentligt så man inte svimmar. Vila på britsen absolut minst fem minuter, helst femton, men man får stanna längre. Och ska man nu faktiskt ge blod då ungen fyllde ett endast för en månad sedan. Varför det, undrar jag bara. Ingen håller på och fjäskar med en då man går till gymmet eller springer en runda med blodsmak i mun.
Men det här tycks helt klart vara min gren. Hb 144. Snabbt rinnande blod. Over and out på rekordtid. Och inga känningar what so ever. Men drack nu lite juice för syns skull och struntade i Zumban för att jag absolut inte skulle orka med det. Sa tanten.
Haa! Bra!
SvaraRaderaPrecis samma här! Jag är stenbra på blodgivning! En gång blev jag dålig i magen av blodgivning, men insåg sen att det var de trekantiga majonnässprängda smörgåsarna som inte var till sin fördel i 27 graders sommarvärme...så jo, jag ÄR stenbra på blodgivning!
SvaraRaderaKul att du också är det! (=
Mia H