Det finns folk som reser med sina vänner. Jag menar väninnor som sticker till södern tillsammans och karlar som åker på fotisresor till England. Jag har aldrig förstått varför. Varför lämna hela den ljuvliga familjen hemma och åka iväg utan dem?
Nu förstår jag varför.
Som sagt. Jag har en underbar familj. Resglad och rolig. Och både tålmodig och tålig. Men. Hur roligt det än är att resa med dem saknar jag friheten. Friheten som förr kändes i hela kroppen då man satte sig på flygplanet. Att se nytt, göra nytt. Att göra precis som man vill. Äta när man vill, dricka när man vill och sova om man vill.
Men som mamma funkar det inte så. Alla andras behov går före. Alla andra skall få mat först, dricka först och sömn så de orkar. Kläder skall packas, bytas, bäras. Tidtabeller måste kollas noggrannare för att minimera väntande och larver bör räddas medan klockan tickar och pengarna rasslar i rasande takt i mammas skalle. Plan a, b och c måste finnas till hands alltid alltid alltid, liksom improvisationen och omplaneringen då något inte går som man tänkt sig. Vattenflaskan och blöjorna. Solkräm och mellanmål. Helst små överraskningar också då orken tryter.
Det här gör mamman till en dålig reskamrat. Till en som ger order, en som säger akta dig. En som skriker till då ungen nästan blir under en bil. En som förmanar, bestämmer och lägger sordin på tjattret då gatuliggaren ser ut att bli allt för irriterad.
En sån resekamrat vill inte denna mamma vara. Inte på nästa resa i alla fall. Kanske hon skall resa med en vän. Med en sån som ibland vill vara ensam. Och känna friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar