Andningshål

Man kunde tro att det stressar en trebarnsmor att vara med i en sommarteaterproduktion. Visst. Det blir en hel del pusslas med tider och barnvaktande, speciellt då mannen ibland har långa kvällsmöten på jobbet. Men ändå. Allt det andra överväger. Klart.

Speciellt de övningar där Papu inte är med. För då är det bara jag. Jag jag jag. Och jag är helt Själv. Det enda jag behöver hålla reda på är mig själv. Min vattenflaska. Mitt manus, mina scenkläder. Jag, själv och minä itte. Redan i bilen på väg ut till Raseborg känner jag mig fri, lätt och energisk. Tänk att en mamma behöver så lite.

Papu, vår äldsta, är också med i pjäsen. Och det är roligt. Mammas och stora pojkens egentid. I bilen pratar vi om allt mellan himmel och jord. Sånt som blir osagt då Discodancer är med. För tillsammans hör inte pojkarna sin mamma. De har fullt upp med sitt. Mamma bara stör deras funderingar. Och inte fattar hon något heller. Medges. Jag är inte så insatt i Star wars.

Men fast jag försöker låta bli att vara mamma på teatern är det nog svårt att lämna den rollen helt åt sidan. Så det blir att hålla reda på två vattenflaskor, två manus och en stor hög med scenkläder. Men mer och mer tar han ansvar. Vi har ju skilda omklädningsrum så han är illa tvungen att komma ihåg vilka kläder han skall ha när. Blir intressant att se om, inte om, utan hur han fixar det.


Då vi repeterade igår blev det ganska tydligt att mammarollen sitter hårt. Vi har ju nämligen övat repliker  hemma. Inte mina men hans. Så gissa vem som kom ihåg vad hon skulle säga. Inte var det jag.