Premiär i dag

Så. Nu är vi framme vid premiär. Om aderton och en halv timme drar det igång. Och sen är det bara 20 föreställningar och så fjutt, fjutt, var det slut på det roliga.

I ärlighetens namn är det först igår jag fått riktig teaterfiilis. På gott och ont. Visst. Det har varit roligt hela vägen. Men den där allomspännande känslan, vi-känslan har saknats. Och jag vet att det varit ett medvetet val. Men jag kunde inte förstå att allt det där omkring påverkar mig så mycket.

Alltså. Jag har väldigt medvetet valt att inte lägga mig i. Något överhuvudtaget. Att inte ta ansvar för något annat än mig själv. Och sonen. Att vi är där på plats och inte flamsar omkring, utan gör det som begärs av oss. För mitt eget bästa, har jag tänkt. Och för familjens. Det har varit min mentala träning i att släppa kontrollen. Inte ha full koll på scheman, tidtabeller, utstyrslar och smörgåsar. Bara vara. Inte åta mig uppgifter som tar tid från hemmet, barnen och maken.

Och jo. Det har gått. Ganska bra i alla fall. Men visst har jag funderat på saker som inte angår mig. Praktiska saker som man kunde ändra på till nästa år. Repliker som låtit lite konstiga i mina öron och så vidare. Men vem är jag att lägga mig i? Men nog är det svårt att släppa taget då man är van att vara den som håller i tyglarna.

Och då är frågan: Har det varit bra att hålla låg profil? Jo. Och nej. För jag har inte känt mig involverad. Inte utanför heller. Men inte riktigt riktigt med i processen. Ända tills igår. För då blev det plötsligt bråttom med det mesta. Så jag fick springa några ärenden, pimpa upp en vallmodräkt, sy draperier och hålla uppsjungning. Och visst. Så är det bara. Skall man vara med skall det var med hull och hår. Då mår man bäst. Eller, då mår jag bäst. Men kanske inte hemmet, maken och barnen.