En annan sak som är väldigt svårt då det gäller sång är att våga sjunga fult. Då man är uppvuxen med att sjunga i kör och att inte få sticka ut. Att vara en stämma bland många. Inte höras. Men ändå sjunga ut. Sjunga bra. Sjunga fint. (Lucia, Lucia. Helighet, Salighet)
Men ibland är fult bättre än fint. Och vad är fult? Och vad är fint (Lucia, Lucia. Helighet, Salighet). Ta till exempel bulgarisk damkör. (Lucia? Lucia?) Eller strupsång (Helighet, Salighet. Julkyrka?)
Det håller väl lite på att ändra. Men en vanlig västerländsk kör som skall sjunga gospel är ju redan ett problem. Oftast. Stela som pinnar står de där med noterna framför näsan. Dirigenten ber kören röra på sig. Ett steg åt höger. Ett åt vänster. Klapp. Stelt. Hårt. Pressat. Klap.
Att våga släppa kontrollen. Våga testa. Släppa loss. Våga sjunga lite fult för att lära sig att sjunga vackert igen. Vackert på ett annat sätt.
Då körsångaren skall göra teater kan det bli riktigt svårt. Att försöka sjunga falskt på flit. För att DET SKALL VARA FALSKT på just det stället. Men körsångaren VILL inte. KAN inte. VÅGAR inte. För TÄNK om. Tänk om någon tror att man sjunger falskt i misstag. I och för sig är det faktiskt jättesvårt att sjunga falskt på flit. I misstag går det bra mycket lättare.
Men att våga sjunga fult då? Inte lika SVÅRT SVÅRT som att sjunga falskt på flit. Men ack så SVÅRT ändå. Hur sjunger man tillräckligt fult för att folk skall förstå att det är på flit? (Salighet Helighet. Lucia Lucia. Amen. Amen Amen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar