Där jag bodde som barn fanns det en väg. Den gick åt ena hållet och åt andra hållet. Skulle man cykla till skolan vek man till höger vid postlådan. Skulle man till grannen cyklade man över vägen och vek till vänster. Alternativt guppade man över gräsmattan, tog ett cykelhopp över diket (utan cross bike, helt vanlig poni-tunturi-helkama bara), peedade längs tjuvvägen till stora vägen (den jag redan skrev om) cyklade över den och vek sedan till vänster.
Efter skolan blev det cykelväg. Det fixade man ju ännu. Men kom man ända till malmen tog paniken ett strupgrepp på en. Där hade jag aldrig cyklat med en vuxen. Alla andra verkade veta hur man gör. Var man får cykla och var man inte får. Eller var man måste leda cykeln
Cykla i stan. Jag får panik fortfarande. För jag vet inte hur man gör. När får man cykla på trottoaren och när får man inte det? Och hur gör man då man har barnen med? De skall ju cykla på trottoaren? Väl?
Hälsningar
Eleven som trodde att stingpinnen var den där pinnen cykeln lutade sig mot då den stod. Och som sabbade klassens chanser i Trafikjokern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar