Det är inte bara trettonåringen som skriker. Mamma skriker också.

Åh vad träffande kolumn Fritjof Sahlström skrivit i dagens Hbl. Skall föräldrarna verkligen ha barnens hobby som sin hobby? Får föräldrarna alls ha någon egen hobby som de själva tycker om? Jag är så lyckligt lottad att mina barn har liknande hobbyer som jag. Och jo, jag har präglat dem, men de har även fått pröva på annat. T.ex. fotboll. Och jag tackar gudarna för att de inte gillade det så mycket att de skulle ha velat fortsätta längre än en säsong. Handboll har de inte ens velat pröva på. Så jag slipper åka till Sjundeå och hänga med en motvillig Fritjof. 

Det där med västarna tyckte jag var en strålande idé. Inte bara för att jag själv kunde ta på mig en lite mer passiv väst i scouterna, utan också för att jag kunde ha på mig svarta västen i t.ex. dansen. Är vi fyra föräldrar med svart väst kan vi redan komma långt, men är jag den enda kan jag också se begränsningarna tydligare och drar inte igång något megaprojekt som de andra inte riktigt vill haka på fast de inte täcks säga det högt. 

Min stora idol Magnus Londen tangerar samma problem i senaste Samarbete (sid 17).

För det är ett problem. Eftersom det oftast är samma mänskor som engagerar sig. Både i sina egna och barnens hobbyer. Så en lite blekare väst skulle vara på sin plats ibland.