Jag har just sett en otroligt vacker film. Trots våldet, trots hemskheterna, äcklet och tragedierna.
Ingen skonades. Inte i filmen. Inte i salongen. Det gick inte att blunda. Inte i filmen. Inte i salongen. Det var smärtsamt. Det var obehagligt. Det var hemskt och det var sorgligt. Trots det var det en otroligt vacker film. Färgerna, ljuset, bilderna. Otroligt vackert. Tempot. Illustrationerna, nästan stillbilder. Maskätna äppelblad på en gren. Blod mot snö. Mot hud, vinterblek och tanig. Röken mot morgonhimlen. Flaggan. I kalla hårda färger. Frihet, Det förflutna och Framtiden.
Och ljudbilden, tystnaden, skriken. Musiken. Musiken, som berättade en egen historia. Temat som återkom. Gång på gång på gång. Lika vackert, lika sorgligt, men uppbyggande. I moll.
Otroligt vackert.
Och fruktansvärt. Men det är inte filmens fel. Det är manusets fel. Sofi Oksanens fel. För det är hon som skrivit en helt fantastisk, vidrig historia. Så bra. Så otroligt bra. Och det är otroligt att man av den storyn kan göra en vacker film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar