Dagboksförskräckelse

Det är flera som skrivit om sina gamla dagböcker och tonårsangst, bl.a. Siobhain,  Michaela och Magiska mamman.  Spetsfabrikören gör det också i sin låsta blogg. Och det är speciellt hennes text jag funderar på. Tyvärr kan jag ju inte länka dit, men det som slår mig är att jag nog aldrig levt den där tonårsangsten riktigt. Inte riktigt på riktigt. Även om det funnits alla förutsättningar. Jag hade aldrig nån pojkvän, och jag var alltid dubbelt så stor som mina kompisar. Jag gillade inte samma band som de andra och hade inte heller samma hobbyn. Sport var totalt ointressant. Ändå utgick jag alltid från att det var de andra som var konstiga. Inte jag. Och jag tror att det var det som räddade mig. Och det att jag flyttade hemifrån då jag var 16 och hittade en värld där det fanns andra (och äldre) som hade andra uppfattningar om världen än den homogena högstadievärlden jag levat i. Andra som också vågade tänka och tycka själv. Inte bara följa med massan.

I motsats till Spetsfabrikören har jag alltid varit jag, även då jag inte haft något direkt mål. Jag har aldrig stöpts om i någon form som hållit mig på plats. Även om jag nog försökt. För jag har ju ibland velat vara som andra. Men även om jag sydde miljoner med collegetröjor i högstadiet, kunde jag aldrig riktigt hålla mig. Det blev alltid nån extra piff även på dem. En liten liten grej bara. Men som ändå stack ut i Musse Pigg-modet. Chic chock pop cinemabox. Seppälä. Vain 99 mk!

Det är nog mest de yttre attributen jag försökt ändra på. Men det har gått lika bra som för Peppe. För det känns onekligen som att gå maskerad då man försöker vara som alla andra. Medan man aldrig känner sig så hemma som då man går på maskerad. Oberoende om man är vampyr, 50-tals hora eller te-påse.