Stafettkarnevalen är härlig. Full av energi och glada barn. Minnen från barndomen med tidiga morgnar och bussresor till den stora staden. Minnen av att skrika sig hes då man hejade på den egna skolan. Den är absolut värd att värnas om och skrivas om.
Ändå blir jag beklämd av att redan veckan innan läsa om karnevalen. Stort i både Hbl och Västis. Medan man nästan inte uppmärksammar Skolmusik alls som de facto pågår just nu. Bara korta notiser. Inget uppslag om hur nån västnyländsk skola övat hela året för att sjunga på en megastor konsert med flera tusen i publiken. Hur man samövat med andra skolor i samma stad eller hur det känns att få sjunga med orkester och mikrofoner. Ändå ordnas stafettkarnevalen varje år och skolmusik endast vart tredje. Skolmusik är inte ännu lika stort som Stafettkarnevalen, men så har den inte heller lika många år på nacken. Arbetet bakom är ändå enormt och glädjen och spänningen bland barnen minst lika stor som i Stafettkarnevalen. Även om ingen vinner något. I stället gör man musik tillsammans. För och med varandra. Varför väcker inte det medias intresse på samma sätt som för Stafettkarnevalen?
Jag vill absolut inte sätta de här två mot varandra, eftersom båda evenemangen är helt fantastiska. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur intresset för kultur fortfarande är så mycket mindre än intresset för idrott. Det skulle ju finnas så många olika vinklar att skriva ur då det gäller Skolmusik. Jämfört med Stafettkarnevalen. Där handlar det om att springa rakt fram. Det går bra eller det går dåligt. Eller mitt emellan. Ja se on siinä.
Ja. Märkligt.
SvaraRadera