Julklappar

Då det gäller julklappar var det två saker jag hade svårt att förstå då jag var liten. För det första att de vuxna fick så få julkappar fast de hade varit snälla. Och för det andra, vilket var ännu mer konstigt, att de vuxna verkade nöjda med sin lott.

Mina barn har visat samma frågande ansikte. En jul började Paprika nästan gråta för att hans föräldrar knappt fått något annat än en moccamaster. Själv var jag mer än nöjd. Precis det man ville ha och ingenting annat. Ingenting som skulle samla damm på hyllorna eller något som kändes som bortkastade pengar.

Men julkappandet är nog så svårt. För det är ju roligt att ge. Men väldigt sällan hittar man den perfekta presenten. Alla har allt. Och det de inte har kan man inte köpa för man vet inte exakt. Exakt storlek, eller exakt nyans eller exakt minneskapasitet. Eller sen tänker man att personen i fråga redan har saken i fråga. Böcker till exempel. Varje år väntar jag med att köpa de böcker jag vill ha från årets skörd tills efter jul. För att om ifall jag får den. Och inte köper jag böcker åt mina nära heller. För att ifall de redan köpt den. Och inte kan man fråga heller. För då är det ingen överraskning.

Nej huj, så svårt. Men några paket måste ju de vuxna få. För barnens skull. Vi får väl byta kaffepaket och bykmedel med varann i år igen. Om inte den PERFEKTA julklappen dyker upp. Hittar man den perfekta så gör det inget om den är lite dyrare. Då kan man ju kompensera för de år man inte lyckats hitta något alls.