En skådespelare får gräva i sitt innersta i sitt arbete. Ibland känns det faktiskt skamligt, säger Birthe Wingren i dagens Hbl. Men sen, då man grävt färdigt och föreställningen är färdig blir det hela mer mekaniskt och efter föreställningen är det bara att sminka av sig och bli sig själv igen.
Detta är ju inget nytt, men gav mig en tankeställare i alla fall. För hos oss är det nästan tvärtom. Inför ett större projekt gräver man djupt i andras känslor, andras behov, andras åsikter, viljor och ja, ibland skit. Och man försöker pussla, fixa, göra alla nöjda. Kompromissa, kompromissa och kompromissa mellan viljor. Dock sällan sina egna.
Det är först efteråt de privata känslorna kommer. Och då är det inte alltid roligt att gräva mer.
Att vara alla till lags är jobbigt för det går aldrig. När ska man lära sig det? Den dagen jag inte orkar le och vara vänlig fast jag får skit kastat på mig så vet jag att det är dags att byta bana.
SvaraRadera