tisdag 5 november 2013

Det där fula ordet

Anna Li skriver om ordet Feminism.

Och nu måste jag erkänna en sak: Jag hör till dem som har problem med ordet. Ordet, alltså, inte feminismen i sig. Men då jag var liten, hörde jag ordet uttalas med förakt. Både av kvinnor och män. "De där feministerna skall nu alltid skrika om allt". Så det gav mig helt fel vibbar.

Som äldre började man ju förstå innebörden, men även då kändes ordet fel. Vasst och snipigt och jobbigt. Jämställdhet var bättre. Som ord. Men det var också problematiskt. För i min värld var ju allting jämställt. Jag tog den plats jag ville ha och behövde. Ofta större plats än pojkarna utan att vara speciellt grabbig. Men definitivt inte flickig. När jag funderar på min identitet som yngre inser jag att jag varit ganska likadan redan i förskolan. En liten högstadiesvacka som gjorde mig tystare fanns nog. Och en lite gapigare vid dryga tjugo. Men innerst inne visste jag var jag hade mig själv.

Det här är ju vad jag själv tänker om mig, kanske andra har en annan bild av min personlighet.

Men. Sen. Hände. Något.

Jag blev nämligen vuxen. Och plötsligt var inget jämställt längre. Varken arbetsfältet eller lönerna var de samma. Ansvaret för att saker skulle vara fixade eller uppstädade landade alltid på mig eller andra kvinnor. Kaffekokandet. På alla arbetsplatser. Och att tänka på förhand hör tydligen också till kvinnans lott. Hur skall mannen annars kunna sträcka fram handen och fråga, "vi har väl de där broschyrerna med oss?"

Men. Det skulle bli värre. Jag blev nämligen mamma. Och plötsligt hade jag inga inkomster alls att räkna med, utan skulle helt och hållet förlita mig på mannen. Och fast jag har en bra man tar det emot att tigga om fickpengar till ett par gummistövlar åt barnet. Även om det handlar om hans barn också. Det är ju inte pengarna i sig som är problemet, utan förnedringen att vara beroende av någon annan. Och så länge vårt system är uppbyggt på detta sätt kommer vi aldrig att bli jämlika.

Det handlar inte bara om kvinnan som måste känna sig som ett barn gentemot sin man. Utan också om mannen. Som överhuvudtaget inte behöver reflektera över saken. För det är ju ingen sak för honom. Antingen är han av den sorten som tycker det är självklart att dela med sig av sina pengar. Alltså inget problem, tycker han. Eller sen är han av den sorten som tycker att frun skall sköta sig och barnen. Och då är det ju heller inget problem, tycker han. Alltså finns det inget problem.

Men det är inte endast och bara ekonomin som skiljer oss åt, även om helheten blir ännu mer skev med tanke på de låga lönerna, mammaledigheter och en därpå kommande låg pension. (Inget problem där heller, för mannen. Antingen fortsätter han betala för frun, eller så får hon sköta sitt. Inget problem).

Ett större problem tycks vara ansvarsfrågan. För det är inte mannens lott att endast på jobbet fråga om broschyrerna är med. Det gäller även hemma. Och på resa och i butiken. Ja överallt. Om inte kvinnan packat ner, inte bara för sig själv och barnen, utan också ofta för mannen så är risken stor att något blivit bortglömt. Handlar han mat utan lista så kommer de mest märkliga saker hem. Alternativt det samma vanliga. Bröd, korv och mjölk.

Skall kvinnan bort över ett veckoslut ser hon till att fylla kylskåpet med, oftast lättlagad eller färdig mat. Ändå är risken stor att mannen beställer pizza till sig och barnen. Och frun kan städa undan pizzakartongerna sedan.

Inte ens ansvaret för preventivmedel delas i förhållandet. Utom kanske i första dejtingstadiet. Då är det oftast killen som bär på kondomer. Men redan då proppar oftast flickorna sig fulla med hormoner. Vilket de fortsätter med tills man vill ha familj. Då blir det en liten paus, och så får kvinnan antingen fortsätta med hormonerna eller göra ett litet ingrepp. Hur många vet ens om att det finns andra preventivmedel för män än kondomer. Och en man kan ju inte tänka sig att gå till doktorn och göra ett litet kirurgiskt ingrepp. Det är emot hans manlighet.

Men det som stör mig mest gällande det här är inte det att kvinnan funderar på vilket sätt som skulle vara det bästa, utan det att mannen inte behöver fundera. Alls. För kvinnan ser ju till att sköta det. På förhand. Så det är ju inget problem. För mannen. Han kan fortsätta gå i sin teinibubbla och inte tänka. Alls. Förutom då om kvinnan är av den sorten att hon struntar i preventivmedel. Och blir på rågan. Fast han inte vill. För då är det ett problem. För honom. Fast det får hon se till att sköta. Han vill ju inte ha barnet. Och sköter hon det inte så får hon gå. Då är det inte heller ett problem. För honom.

7 kommentarer:

  1. Ah, så träffande! Det är inget problem, nånsin, för honom. Om nu inte frun får för sig att bli jobbig och sluta tänka och göra. Det var en dag gubben frågaade mig i vanlig ordning, vad ska vi äta och jag svarade vad du vill, jag är inte hemma. Jaiks! Han måste tänka! OCH laga maten. Men underligt nog blev det mat på bordet även den dagen.

    SvaraRadera
  2. Måste ändå tillägga att alla exempel inte handlar om mig och min man. Om någon trodde det.

    SvaraRadera
  3. ^Nejnej, naturligtvis itne. Men det är inget problem, för honom. Bra text, igen.

    SvaraRadera
  4. Feminist var ett skällsord hela min skoltid. Om jag eller nån annan tjej sa ens girlpower (det var Spice Girls-tider) var det en kille där fort som fan och bad oss sluta upp med det. När jag började plugga genusvetenskap 2003 var jag skrämd av ordet men efter en hel del texter, diskussioner och insikter landade feminismen i mig och blev en självklarhet.

    Men hur är det för dig nu, kallar du dig feminist?

    Och det här med könsroller i familjen. Jag är LIVRÄDD för att skaffa barn för jag förstår inte varför det skulle gå på annat sätt för mig och min kille än det gör för andra? Det är och känns så ORÄTTVIST att det är lättare för killen att leva upp till den jämställda mannen än det är för kvinnan. Han intresserar sig för barnen och familjen lite mer än vad män gjort i historien och därmed är han jämställd. För en mamma krävs det så mycket mer.

    SvaraRadera
  5. Alltså jag menar att han ANSES jämställd. Inte att han faktiskt är det.

    SvaraRadera
  6. Jag kallar mig nog inte feminist. Jag är bara. Fortfarande. Men ofta irriterad.

    SvaraRadera
  7. Du borde kalla dig det. Du låter som en :)

    SvaraRadera