Måste upprepa mig

I mars skrev jag denna haiku:

Nytt

Att tänja gränser
Jobba med riktigt ovant
Helt fantastiskt fint.

Och nu om nånsin känns den aktuell. För det var fantastiskt. Att se premiären av Mio, min Mio. Plötsligt var allt klart. Alla kläder satt som de skulle. Och skådespelarna strålade. För första gången kunde jag se pjäsen utan att koncentrera mig på mitt egna arbete. Inte bara kolla om sömmarna håller, mantlarna sitter och färgerna fungerar. Hittills har jag varit lite blind. Och det blir man ju alltid då man jobbar med en pjäs. Oberoende vilken roll man besitter. För man vet redan allt som skall hända. Men inte den här gången. Jag har koncentrerat mig så mycket på att få skådespelarna att se så bra ut som möjligt mot Petas fantastiska scenografi att jag faktiskt missat en hel del av själva skådespelet. Hästen t.ex. Helt otrolig. Kotten var med på en föreställning och det var hon som påpekade för mig att hästen flög. Det hade jag inte tänkt på. Även om jag ju vetat det. Men igår såg jag det med egna ögon. Hästen flög.

Och jag måste ärligt säga att jag är stolt över att ha tänjt mina gränser.

Så här tyckte NinaFotograf och här ett radioinslag från Vega.