Havet och paniken II

Förutom prasselhavet och dokumentärpaniken var det ganska lugnt. Eller, nåja. Allt för mycket fjortisar var det ju på plats vilket ledde till en massa hössel, fnitter och hysteriska skratt. Och gråt. Fast den var tyst. Det kunde ju vara lite pinsamt att visa åt kaverin att man gråter. Den ljudliga gråten stod nog de vuxna för. Mest kvinnorna. Karlarna harklade sig bara.

Det visade ju sig att "alla" flickor i Paprikas klass redan sett Titanic dagen innan. Och de hade gråtit så de var helt genomvåta. Men mina killar förstod inte alls varför man skulle börja gråta till den här filmen. Fast den nog var bra. Och spännande. Och nog var det lite hemskt med de flytande liken. Men gråta? Nä. Fast det var nog hemskt att Jack dog. Det var det nog. Men gråta? Varför det? Nå, "alla" de där flickorna i klassen är nu kära i Leonardo, så de förstår ju varför man gråter, men är man kille så förstår man inte. Tydligen.

Är man däremot mamma så vet man också att man kan gråta till den filmen. Inte så mycket för att Jack dör, den gråten klämde man ju ur sig redan 1997. Men för alla de andra. De namnlösa. De värnlösa. De som på riktigt var med. De som försökte lugna sina barn in i det sista. De som sade: -Allt är bra, mamma är här. Även om de visste att det inte skulle hjälpa. Att mamma inte kan hjälpa. Att det tar slut. Här och nu. I ett iskallt hav.

Man kan också gråta för alla dem som räddades. De som hörde till kvinnor och barn. De som lugnt satte sig i livbåtarna och sade adjö till sina pappor och sina män. För på den tiden klarade sig männen alltid. Utom i det iskalla havet.

Ungarna sov gott i natt, men det gjorde inte jag. Såg bara Leonardo framför mig och hörde Celine hojla i bakgrunden. De och en sån där konstig moloken känsla har förföljt mig hela dagen.