Den här mrsan är kuit.

Har kursat hela veckan å e helt urblåst å upphängd. int van att sitta 9-17 å bara lyssna- Å jo. ni läste rätt. hela veckan! Ja. Fast de e Bara dag två ännu. fast de känns som en vecka. Undrar hur man hänger å roikkur på freda.

Barnkalas

Pustar ut efter ett lyckat födelsedagpiratmaskeradkalas. Roligt. Roligt. Roligt. Och soligt, soligt, soligt. Tack och lov för det. Hade inte varit så kul med 20 springande ungar här inne. Men nu är det städigt och fint i hela huset och gräsmattan är nyklippt. Äntligen så som jag vill ha det. Undrar hur länge.

Nå. Hursomhelst. Endel tycker det är jobbigt att orda barnkalas. Det tycker inte jag. Det är bara kul. Det som däremot INTE är kul är det eländiga storstädandet innan. Så att man har plats med själva kalaset. I år var det dessutom flickor inbjudna och helt klart ser en 10-årig flicka om vessaspegeln ser sjabbig ut, medan killar i den åldern inte ens ser att där finns en spegel. Fördomar, fördomar. Jo. Men så sanna sådana!

Om man kunde hålla det ens lite städigt hos oss, skulle det ju bara vara att dammsuga och byta handduk på vessan innan man svänger ihop en kaka. Men nej. Först måste det röjas och i vissa rum möbleras om så man kommer åt att dammsuga. Ååååh, jag är så trött på det. Att inte var sak har sin plats. Och att inse att det kommer att vara så så länge jag inte flyttar hemifrån. Och det tänker jag ju inte göra. Så det är bara att leva med det. Att bli skrikmorsa eller martyrmorsa har ju ingen effekt.

Det har diskuterats lite om presenter och goodie-bags här och här.

Kommenterade själv så här:
"Vi brukar nog ha mete eller skattjakt men inte så häftigt innehåll i påsarna. Mest godis. Äldsta fyller snart 10.

Ibland har ungarna kommit hem med dyrare presenter än det vi gett födelsedagsbarnet i present. Nålåt. Men ännu mer nålåt för den som hållit kalaset tycker jag. Och jag tänker faktiskt inte gå med i nån kapprustning.

Fast andra kanske tycker att vi kapprustar till stora happeningskalas? Men det kan jag inte rå för. Det enda jag fixar är något att äta och en "skatt". + att jag låter dem ha ett långt kalas. 3-4 timmar. Killarna ordnar programmet själva för de tycker det är så töntigt med "ordnade" lekar. Så nu blir det igen piratkalas med skattjakt på gården. Billigt och bra. Förra året gömdes skatten så väl att de var sysselsatta i tre timmar innan de hittade den."

En sak som hade ändrats mycket mot de tidigare åren var helt klart att barnen själv hade valt present åt 10-åringen. Allt han fick var sånt som verkligen passade honom. Hittills har presenterna varit valda av mammor som inte känner honom. Dyra fina presenter. Vet inte hur många tiotals bilar mina söner fått under årens lopp som aldrig nånsin lekts med. Som tur var har de kusiner och gudbrorsor att ge dem vidare åt. Nu, då barnen tydligen är så stora att de själva går till butiken och handlar (flickorna) fick han mycket mer passande och mycket billigare presenter. Känns bra.

Och ingen klagade över hemlagad saft istället för läsk. Och inte klagade de över avsaknaden av chips och godis heller. De bara sprang som galningar och letade efter skatten i två lag. I år tog det bara knappa två timmar att hitta den. Och inte så många skadade heller. Bara två som brände sig på brännässlor, ett skrubbsår och två blåmärken. Tekevälle sattuu.

Kiss me, Kate.

Åh. Jag har blivit förälskad i en blogg som jag inte hittat förrän nu.

Marthan

Tredje dagen hemma från stugan. Har kokat två omgångar saft, städat i frysen för att få plats med mer bär. (Och ja, plockat bär) Bakat en morotskaka och en vinbärskaka och idag blir det morotsbröd och morotssoppa. Har skördat dill, lök, mangold. Lagat pressgurka. Plockat och fört ruttna äpplen till komposten. Bland annat.

Har jag gjort det för att jag är en trädgårdsmänniska? Nej. Har jag gjort det för att jag älskar att safta, sylta och baka. Nej. Har jag gjort det för att det är så roligt? Svar: Nej.

Men man dör ju inte av det. Och lite lite kiva kan det ju vara. En stund. Och visst är det trevligt att äta mat man (läs mannen) odlat själv. Önskar bara att man (läs mannen) skulle komma ihåg att allt som sås skall skördas och ätas upp innan det far illa.

Tack och lov jobbar jag inte i år. Så det finns ju en chans att man hinner med. Snart mognar alla äpplena. Alla. Miljoner. På en gång. Måste få undan allt annat innan dess. Fast, tja. Frysen är redan full. Äldsta bären är från 2008. De från 2007 kokade jag saft på igår.

För saft dricker vi ju sällan. Det är så dåligt för tänderna. Aldrig, aldrig är det bra. Sneglar på de smutsiga fönstren som säger att det är dimma därute fast solen redan strålar. Det blir fönstertvätt till följande.

Evigt nöjd

Sara som skrivit boken Wannabe skrev för ett tag sen i sin blogg om hur man aldrig riktigt är nöjd. Att målet för ens nöjdhet hela tiden förskjuts. Det kändes mitt i prick för det var just vad jag gått och funderat på dagarna innan. Hur man tänker att man kommer att bli nöjd, sen när, om...

Det kan gälla vad som helst. Sara skriver om processen med boken, hur nöjdhetsmålet gått från att komma in på en skrivarkurs till att verkligen ge ut en bok. Hur nöjd hon skulle vara om det och det händer. När målet är nått kommer ett nytt mål.

Så där rullar det på. På alla plan, tror jag. Och det är därför man kanske aldrig är Evigt nöjd. För det finns alltid nya mål. Alltid lite till att sträva efter. Och hur glad blir man då som mänska? För inbakat i detta finns ju då också lite missnöje. Att aldrig verkligen bli nöjd. Riktigt på riktigt nöjd.

Eftersom jag efter nian inte vandrade någon av de vanliga asfalterade vägarna Studenten/Åbo Akademi eller Yrkis/Jobb, hittade jag mig själv via mindre, krokiga vägar i stället. Detta innebar nya mänskor, nya tankesätt, nya världar. Och en hel del annorlunda grejer. Saker jag antagligen inte skulle ha upplevt längs den vanliga vägen. Men det betyder också att jag kom i kontakt med personer som gått ännu längre, och ännu krokigare vägar. Som hade ännu häftigare erfarenheter, som var ännu mer spännande än jag någonsin skulle bli.

Det är därför jag är så nyfiken på Saras bok. Wannabe. Det kunde kanske vara jag som skrivit den. Kanske. För jag har ju inte läst den. Och jag tänker inte göra det heller. Ännu. Vill smaka på den. Långsamt. Skriva min egen version av den i mitt huvud. Wannabe. Kunde ha varit jag.

Kanske. Eller sen inte alls.

Återkommer.

Småstadsteatern

Pia Ingström skriver i recensionen av Sara Jungerstens Wannabe:

"En fin sak med Wannabe är att Jungersten helt oförfärat låter småstadsteatern vara stor och magisk, premiärfesten glamorös och Vasabladets kritik livsavgörande. Det är så det känns för Tove, fast det ur en cynisk medelålders synvinkel kan te sig lite...ja, som fiktion helt enkelt."

Och det stör mig. Jag fattar ju vad hon menar, men det stör mig ändå. Hade hon tänkt och tyckt lika om scenen hade varit Svenska Teaterns? Om den livsavgörande kritiken skrivits av Hbl?

För det är precis det samma. Lika småstadsteater på svenska i Helsingfors som i Vasa. Och lika livsviktigt för skådespelaren om kritiken skrivs i Hbl eller Vasabladet, Västis eller ÅU. Och teater är precis lika stort och magiskt överallt.

Ordning och reda

Visst känns det vemodigt att sommarlovet är slut, men O hur härligt det är med ordning och reda igen! Har fyllt kalendern med danstimmar och teatertimmar åt pojkarna och i morgon får man läseordningarna då skolan börjar. På onsdag får vi sedan pricka in musikskoletimmarna. Vitsi att jag är en vän av ordning fast jag älskar att ta dagen som den kommer. Det är säkert därför jag inte alltid mår så bra. Man borde vara antingen eller. Riktigt riktigt inrutad eller bara bohemiskt flummig.

Skolreformator

Det var vad jag ville bli då jag gick i nian. Var så trött på korvstoppningen lärarna höll på med. Att inte få tänka själv. Nå. Skolreformator blev jag inte, inte än i alla fall. Men jag fick gå mina egna vägar och hitta de stigar som lät mig tänka själv. Vilket jag är tacksam för. Men fortfarande är resten av världen ganska fyrkantig och alla skall göra lika. Vilket förstås har positiva sidor också. Det förstår man ju. Nu. Som förälder. Men visst. Lite av skolreformatorstanken finns ju kvar. Som första reform skulle jag införa längre sommarlov. Inget skolsittande innan första september.

Dilemma

Det är svårt att prissätta sig själv. Oberoende om du är proffs eller amatör. Löner och arvoden är ju inte heller sådant man diskuterar. På en konstutställning eller en hantverksbod finns det ibland, men inte alltid, priser utsatta på alstren, men var kan man kolla in vad andra tar betalt för ett uppträdande?

Nå. Nån slags koll har jag ju i och med att jag jobbar på kulturbyrån och betalar ut arvoden åt andra. Men att sätta pris på sig själv. Det är värre. Och amatör är jag med. Även då det gäller prissättning. Efter mycket dividerande med mig själv och några andra har jag dock kommit till en insikt. Som amatör kan man inte ställa upp allt för billigt heller. Det är som att dra mattan under fötterna på dem som de facto skall livnära sig på att uppträda. Ryktet går att sångare X är billigare än sångare Y. Och för den som inte hör skillnad på amatör och proffs blir det nog priset som avgör. Och proffsen blir utan keikkor.

Prissättningen blir ju inte heller lättare av att det ofta är bekanta eller halvbekanta som frågar om man kan sjunga på ett bröllop/begravning eller en 50-års fest. Det blir ännu svårare att diskutera pris. Samma gäller omklädandet av en soffa eller målande av golv. Och även om jag är utbildad hantverkare har jag inte livnärt mig på det. Någonsin. Så inte har jag koll på priser där heller. Å andra sidan hinner jag ju inte ens restaurera mina egna möbler. Men kanske, om nån skulle betala? Sen när vårdbidraget verkligen inte räcker till mera.

Oz

Du kan vara den 10.000 besökaren av Oz. Boka idag. Just nu 9.400 bokade biljetter. Bara två föreställningar kvar.