Evigt nöjd

Sara som skrivit boken Wannabe skrev för ett tag sen i sin blogg om hur man aldrig riktigt är nöjd. Att målet för ens nöjdhet hela tiden förskjuts. Det kändes mitt i prick för det var just vad jag gått och funderat på dagarna innan. Hur man tänker att man kommer att bli nöjd, sen när, om...

Det kan gälla vad som helst. Sara skriver om processen med boken, hur nöjdhetsmålet gått från att komma in på en skrivarkurs till att verkligen ge ut en bok. Hur nöjd hon skulle vara om det och det händer. När målet är nått kommer ett nytt mål.

Så där rullar det på. På alla plan, tror jag. Och det är därför man kanske aldrig är Evigt nöjd. För det finns alltid nya mål. Alltid lite till att sträva efter. Och hur glad blir man då som mänska? För inbakat i detta finns ju då också lite missnöje. Att aldrig verkligen bli nöjd. Riktigt på riktigt nöjd.

Eftersom jag efter nian inte vandrade någon av de vanliga asfalterade vägarna Studenten/Åbo Akademi eller Yrkis/Jobb, hittade jag mig själv via mindre, krokiga vägar i stället. Detta innebar nya mänskor, nya tankesätt, nya världar. Och en hel del annorlunda grejer. Saker jag antagligen inte skulle ha upplevt längs den vanliga vägen. Men det betyder också att jag kom i kontakt med personer som gått ännu längre, och ännu krokigare vägar. Som hade ännu häftigare erfarenheter, som var ännu mer spännande än jag någonsin skulle bli.

Det är därför jag är så nyfiken på Saras bok. Wannabe. Det kunde kanske vara jag som skrivit den. Kanske. För jag har ju inte läst den. Och jag tänker inte göra det heller. Ännu. Vill smaka på den. Långsamt. Skriva min egen version av den i mitt huvud. Wannabe. Kunde ha varit jag.

Kanske. Eller sen inte alls.

Återkommer.