Dilemma

Det är svårt att prissätta sig själv. Oberoende om du är proffs eller amatör. Löner och arvoden är ju inte heller sådant man diskuterar. På en konstutställning eller en hantverksbod finns det ibland, men inte alltid, priser utsatta på alstren, men var kan man kolla in vad andra tar betalt för ett uppträdande?

Nå. Nån slags koll har jag ju i och med att jag jobbar på kulturbyrån och betalar ut arvoden åt andra. Men att sätta pris på sig själv. Det är värre. Och amatör är jag med. Även då det gäller prissättning. Efter mycket dividerande med mig själv och några andra har jag dock kommit till en insikt. Som amatör kan man inte ställa upp allt för billigt heller. Det är som att dra mattan under fötterna på dem som de facto skall livnära sig på att uppträda. Ryktet går att sångare X är billigare än sångare Y. Och för den som inte hör skillnad på amatör och proffs blir det nog priset som avgör. Och proffsen blir utan keikkor.

Prissättningen blir ju inte heller lättare av att det ofta är bekanta eller halvbekanta som frågar om man kan sjunga på ett bröllop/begravning eller en 50-års fest. Det blir ännu svårare att diskutera pris. Samma gäller omklädandet av en soffa eller målande av golv. Och även om jag är utbildad hantverkare har jag inte livnärt mig på det. Någonsin. Så inte har jag koll på priser där heller. Å andra sidan hinner jag ju inte ens restaurera mina egna möbler. Men kanske, om nån skulle betala? Sen när vårdbidraget verkligen inte räcker till mera.