podstuff

Linn skrev ner idéer till nya poddar. Alla sådana som jag skulle vilja lyssna till. I torsdags rev jag ut lite påskrecept från Hbl och idag kollade jag lite närmare på dem. Den matartikeln skulle kunna vara diskussionsämne i två av hennes podförslag. Närmare bestämt i den kristna podden och i chef red. podden. För texten i den irriterade mig. Inte själv recepten alltså, utan texten om påskhelgen och påskmaten. Tänkte att det måste vara en rikssvensk som skrivit den, att språkdräkten inte platsar i Hbl. Har tidigare reflekterat lika så jag började googla.  Då dök texten upp här.

Förstår ju att man sparar pengar på att köpa in såna här färdiga grejer istället för att betala en egen matskribent, och det stör mig nu inte att samma text går att läsa i flera tidningar. Så länge jag inte beställer på dem alla själv. Men det som störde mig i den här texten var hur man skriver om påsken. Redan första meningen gick mig på nerverna:

"Det fanns en tid när påsken stod för lidande och allvar."

Jaha? Att det gör den inte längre? (Och jo, påsken står också för glädje och uppståndelse) Visst vet jag att de flesta struntar i Jesu lidande och att påsken för de flesta betyder semester och choklad. Men ändå. Har vi en statskyrka tycker jag också att den skall respekteras. Eller så skrotar man den. Det har jag inte heller något emot. Men inte liksom båda. Lag och ordning, hyfs och pli.

Det är förstås inte matskribenten i Sverige som kan eller skall skrota vår statskyrka, men så länge vi har en sån tycker jag att det är våra tidningars sak att respektera den. I en sån här text. Eller sen lämna bort de där blajblajtextena helt och använda bara recepten. Förstås kan och skall statskyrkans varande diskuteras i analytiska texter men matsidorna är inte rätt ställe att ta ställning till vad påsken betyder för dagens mänskor.

Poetry Jam

Fick förfrågan om jag skulle vilja läsa mina dikter på ett officiellt tillfälle. På en krog. Huga. Inte skriver jag ju några dikter. Egentligen.

Fast här kom ju nästan en. Om jag skriver om den:

På en krog. Huga
Inte skriver jag ju nåt
Egentligen. Alls.

Så att. Ja. Kanske.

Kyrkan och sorgen

Jag tror att tro är viktigt. Att tro på något. Vadsomhelst egentligen. Bara man har något att följa. Att man inte måste hitta på allting själv.

Men ännu viktigare tror jag det är med en gemensam tro. Eller kanske inte det. Utan ett gemensamt format för tron. För det ger ett sammanhang. En samhörighet.

Och jag tror. Att det är viktigt att gå i kyrkan emellanåt. Oberoende om man tror eller inte.

Igår var det begravning. Begravning för en kvinna mitt i livet. En klasskamrat jag delat både lågstadiet och högstadiet med. Och som alltid hade jag svårt med prästens ord om tacksägelse. Och att allt har sin mening.

Jo. Då en gammal mänska som är sjuk och redan själv tröttnat på livet dör. Då kan man känna tacksamhet. Men inte då en mamma med en liten pojke går bort. Då kan jag inte se meningen med det hela.

Så själva troendet är svårt. Däremot inte formen för begravningen. Mig ger det trygghet. Att man vet hur det går till, att man sjunger bekanta psalmer. Att man läser de böner man lärt sig utantill. Att lyssna till orgeln, speciellt då organisten spelar eftertänksamt, kanske en ovanlig version av en psalm så man måste lyssna lite extra för att få tag i den.

Men för den som aldrig går i kyrkan kan själva formen säkert kännas ovan, kanske skrämmande. Speciellt om man inte heller har tron. Man kanske känner sig obekväm i bänken, känner att man hädar då man rabblar med i en bön man inte tror på. Det är i.o.f.s också en intressant tanke. Att man känner skam för att man inte tror. För man måste väl tro nånting nånstans för att kunna känna skam över något man inte tror på.

Hursomhelst. Min point är att det är försent att bekanta sig med kyrkan då man är mitt i sorgen. Att vara tvungen att som anhörig ta ställning till vilka psalmer som skall sjungas om man inte känner till en enda. Att sitta på begravningen och inte få tröst utan snarare känna sig vilsen.

Nyfiken eller kontrollfreak - Tvånget att läsa III

Har skrivit om tvånget att läsa tidigare. Här och här.

Igår funderade jag över fenomenet igen. För jag måste läsa åtminstone Västis och Hbl varje dag. Måste. Och EU. Samt radio Vega västnyland. Och ja. Kommerntarerna också. Fast jag inte alltid vill. Och jag har dåligt samvete för att jag inte hinner läsa Länsi-Uusimaa tillräckligt ofta. Får oftast de viktiga delarna refererade för mig, och läser om det är något som gäller mitt jobb.

Men varför känner jag det där tvånget? Egentligen. Visst. Det som skrivs i de västnyländska medierna handlar om mitt jobb och saker som påverkar mitt jobb. Och det som åverkar mitt jobb, påverkar mig.

Men ändå. Är det nyfikenheten eller kontrollfreaket i mig om driver mig? Eller är det en kombination av dessa som ger mig tvånget?

Hur som helt tackar jag gudarna för att man inte råddar in porten bland det övriga. går snabbare att hoppa över åtminstone den delen av rapporteringen där jag inte känner något som helt tvång.

De svåra åldersgränserna

Jag har säkert skrivit om åldersgränser tidigare, orkar inte kolla. Men jag förstår faktiskt inte riktigt hur man sätter åldersgränserna för filmer och spel. Spel vet jag inget om eftersom jag inte är intresserad, går bara kallt ut med att ungarna inte får spela spel de är för små för. Finns det en åldersgräns så måste de respektera den. Och med långa tänder och ljudliga suckar lyder de. Ännu i alla fall. Tyvärr är inte alla föräldrar likadana. Och det är väl helt fine att man låter sina barn göra hur de vill, det skall väl inte jag lägga mig i. Problemet kommer ju sen då dessa barn vill spela spelen med mina barn. De barnen förstår inte varför mina barn inte får spela. Som förälder anser jag att man också har ansvar för andras barn då de är hemma hos en. Det vill säga att du som förälder har ansvar över att någon annans barn inte ser saker hemma hos dig som inte är lämpade för barnets ålder. Men hur säger man det till en annan vuxen som inte verkar fatta detta själv? Ett spel som tydligen " alla andra" får spela är GTA V. Skrämmande tycker jag då jag läst bl.a. de här 4 anledningar till att barn (och inte vuxna heller) borde spela spel som dessa.

En annan sak som är mysko är att samma föräldrar som tycker att dessa spel är ok för deras 10,12-åringar tycker det är konstigt att jag tar med mina barn på bio på filmer som inte uttryckligen är barn, -ungdoms eller actionfilmer. Då tar jag alltså barnen med på filmer med 12-års åldersgräns, men filmer som kanske ses mest av vuxna. Typ Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Eller Mandelafilmen. Orsaken är kanske inte att de tycker filmerna skulle vara för våldsamma, utan att dessa vuxna inte förstår att ett barn skulle vara intresserad av dem. (Antar att de inte ens själva går på dessa filmer).

Men sen, ja. Om filmernas åldersgränser. Paprika såg förfilmen till Mandela då vi tittade på hundraåringen och han ville absolut se den. Så jag kollade upp åldersgränsen. 12. Var lite tveksam. Historien är ju våldsam, så filmen kan ju inte vara allt för pletu, tänkte jag. Men jag litar ju på vårt system, att en 12-årsåldersgräns skall vara ok för min 12-åring.

Men som tur var kunde han inte komma med då den gick sista dagen på den lokala bion. För jag tyckte inte att 12 år var tillräckligt. Kollade Sverige, och minsann var åldersgränsen 15 där. Vilket jag tycker skulle vara ok. Hungergames är också tolv vilket också är i lägsta ändan. Skillnaden är dock att Hungergames är fiction. Mandela är fakta. Och åtminstone mina ungar ser den skillnaden. Det är därför de inte heller tycker om att se på nyheterna. För det äkta våldet är alltid värre än det fiktiva.

Nutrilett

Ibland bara blir det så att saker man säger på skämt blir till sanning. Det är väl därför man borde akta sig för vad man säger. Antagligen blir där de där uttalade orden någonstans i bakhuvudet tills de modifierats från skämt till sanning?

Nutrilett, var det, ja.

För nån månad sedan sade jag att jag borde börja köpa Nutrilett till jobbet för dagar då jag inte hinner äta lunch. Och jo. Jag vet att såna dagar inte skall förekomma. Och jo, jag vet att såna dagar inte får förekomma. Och jo. Jag vet att dessa dagar finns allt för ofta, ändå.

Så. Jag tänkte liksom att det kanske skulle vara bättre att bunkra upp med några Nutrilett som åtminstone låtsas innehålla en massa näringsämnen än med de tripstora blåbärs- och nyponsopporna jag haft på jobbet för nödsituationer. De innehåller ju mest bara socker. Fast c-vitamin också står det på dem.

Nåja. Hursomhelst. Nu har jag gjort slag i saken och bunkrat upp med några nutrilettsmoothien. Skall bli intressant. Man kan ju alltid låtsas att man blir smal på kuppen.

Matti

Hade tydligen glömt att länka till mina Matti Nykäneninlägg i mitt förra inlägg. Här är mitt första, och här det andra.