Har just sett Lärjungen. Fantastisk film. Otroligt vackra bilder och otäck story. Kan inte förstå hur det är endast 12 års åldersgräns på den. Helt sjukt. Fast jag undrar hur mina barn hade reagerat. Inte så mycket på ondskan, men på orättvisheten. Allt blev bara så fel och så orättvist. För allt och alla.
Det som skrämmer mig i filmen är inte den tyranniserande fadern, för såna finns det ändå inte så många av. Men i honom fanns också något som dessvärre finns hos många vuxna. Nämligen. Förmågan att inte se sina barn. Att inte bekräfta dem.
En del barn blir blir bortskämda, men inte bekräftade. De får saker för att det hör till, de får göra vad de vill för att man inte orkar ta en strid. Men de blir inte bekräftade, sedda för vad de är. Hur många har inte mot sin vilja valt en yrkesbana de inte egentligen varit intresserade av bara för att de känt föräldrarnas förväntningar. Hur många har inte fått höra att grannens dotter minsann kan måla så fint, så fint, även om det varit mediokert och man själv kunnat mycket bättre. Ingen har bara tittat efter, på riktigt, bara tagit emot sitt morsdagskort, förstrött tittat på det och sedan lagt det i byrålådan. Medan grannen av den mer bekräftande sorten förevisat barnets kludd så stolt att även andra stannat till och tyckt, att jo, nog är hon duktig.
Och ja. Så finns det ju då grannens barn. Som blir så överösta med beröm för sitt kludd att de som vuxna inte kan ta emot kritik. För de har ju alltid varit bra på att måla. Eller sjungit i skolkören. (hur klarar man sig inte i Idols då?) Så. Man kan ju fundera på vad som är bättre. Profet blir man inte i sin egen stad. Och sällan i sin egen familj heller. Fast ibland kan familjen nog utåt berätta om sina fantastiska barn. Fast synd är det om barnen aldrig själva får höra det. Utan blir kaptener som inte kan simma.
Undrar hur mina barn har det?
Ja, hur ska man sätta berömmet på rätt nivå? Å hon som är så duktig på att rita och får beröm från alla håll, slutar hon anstränga sig sen då alla bilder får beröm? Å ser man att hon kan annat också, till exempel hjälpa andra. Får hon beröm för det också? Å han som också ritar bra, men är i skuggan av sin storasyster. Får han också beröm?
SvaraRaderaFast att få beröm är inte nödvändigtvis att bli bekräftad. Ta ditt rit-exempel. Att bli bekräftad, sedd - det är ju att nån tar det på allvar att du vill rita. Skaffar bra utrustning. Frågar om du vill gå en kurs. Kommer och ser på din första egna utställning. Inte bara slentrianmässigt öser beröm över varje teckning.
SvaraRaderaDäremot är den där beröm-balansen mycket svår, precis som Åkerhyddan skriver, Man vill inte heller att nån skall rita bara för att få beröm, t.ex.
Det var just det där jag menade, Maria. Och jo, Åkers-orken, svårt.
SvaraRaderabra maria! just så! att bli sedd är inte att bli bedömd, utan att bli förstådd. beröm eller nedlåtenhet är ju två sidor av samma mynt.
SvaraRaderajag försöker alltid säga saker i stil med: oj vad jag blir glad av att se hur kul det är för dig att rita/skriva/dansa/räkna i stället för. ojjjj vad du är duktig!!!!