söndag 22 november 2026

Ja, Andrea, vi borde sörja bloggdöden mer

 Andrea Svanbäck gav mig en situation att dikta om, genom en krönika i dagens Hbl. 

Ja, ja, ja! Det är flera år sedan jag haft tankarna på min blogg, men riktigt nyligen dök det här boet upp i mitt medvetande. Inte så att jag skulle ha loggat in mig. Men såpass att jag funderade på vad som riktigt hände. Vart försvann denna värld? Och vad har den ersatts av? För min del har den inte ersatts av Influencers. Åtminstone inte av dem som kallas, eller framförallt inte av dem som själv kallar sig så. Jag upplever inte att de lyfter nåt speciellt intressant innehåll. Trender, mode och framförallt konsumtion. Intresserar mig inte. Livsstil - ja. Visst intresserar det. Men inte andras livsstil. Jag har tillräckligt med mitt eget liv. Och det passar nog inte in på influencerscenen. Finns absolut inga pengar att hämta där heller.

Politik intresserar. Men inte är jag intresserad av hur en influencer vill få mig övertalad att tänka. Jag är intresserad av att lyssna på politikernas egna röster, och därigenom ta beslut om vem jag vill rösta på. Det här har inte ändrat sedan 2010-talet.

Så mitt liv har fyllts av något annat. Jobb. Bland annat. Då jag skrev aktivt var jag föräldraledig. Situationsdiktaren var ett sätt för mig att, precis som Andrea lyfte upp, hitta ett sammanhang, diskutera med andra och också debattera. Den finlandssvenska bloggsfären var inte alltid enig, tackochlov, men jag upplevde sällan att folk var lättkränkta. Utan alla tilläts tänka fritt. Intresserade inte bloggen så slutade man ju bara läsa.

Idag har också olika some-kanaler tagit över min tid. Oberoende om man vill eller inte. Tidigare valde man själv sina vänner och kunde följa avlägsna släktingar eller vänner som bodde långt borta för att ändå hålla något slag av kontakt.Vissa kändisar kan jag följa på some. Men inte för att de är influencers utan för deras konst. Ändå dyker det upp personer i mitt flöde, hur många som helst. Och jag är inte intresserad. Men de stjäl min tid. Jag håller på att bli ofantligt irriterad på Alexander Skarsgård. Det är knappast hans fel. Men han finns i mitt flöde konstant. Och det är någon helt annan än han som placerat honom där. Tydligen förväntas en 50-årig  finlandssvensk kvinna vilja veta allt om hans kiltar på röda mattan. Fair enough. Han är ingen usel skådis. Men jag är fortfarande inte intresserad av mode.

I samband med bloggdöden åtnjöt jag även tv-döden. Det var inget medvetet val. Jag bar bara upp tv:n till övre våningen, kopplade aldrig i antennen och slutade titta. Det är också konstigt. Efter timtals stirrande på en ruta i tiotals år, låter man plötsligt bli. Och saknar det inte ens. Ibland, om jag är sjuk, börjar jag kolla på någon serie via min laptop. Det är riktigt spännande som omväxling. Men jag hinner ju bli frisk innan serien kommer till slut. Och det är frustrerande. För det är svårt att lämna på hälft.

Så. Jag borde ha massor av tid. Barnen är stora, så de behöver mig inte heller lika mycket i vardagen.  Jag borde ha enormt med tid. Svårt att se vad som kommit i stället.

Men podar, kanske? Är inte en superlyssnare, men ibland blir det en hel del av den varan. Men då gör jag ju nåt annat samtidigt. Städar, promenerar, kör bil. Lite mer tid har jag spenderat på gymet och i simhallen, men nu har det varit ett halvt år paus på grund av brand, så den tiden har s.a.s också funnits.

Ändå tycker jag att jag inte får något gjort. Hemmet är i kaos konstant och maten bereds snabbt och enkelt. Iofs har jag studerat på sidan av arbete i några år. så det förklarar säkert en del av tidsanvändningen. En form av diktning är ju det också förstås. Men det fria skrivandet saknar jag. Liksom att sy och måla. Att själv vara kreativ. Några teaterproduktioner har jag hunnit med. Det tar förstås tid. Andra undrar hur jag hinner. Men jag tänker aldrig på en produktion på det sättet. Det är ju bara roligt att repetera, agera, sjunga. Också dansa. Fast jag inte riktigt kan. Men nog är det väl en tidstjuv i sin rätta bemärkelse. Teatern slukar tid, men jag märker det inte.

Teatern slukar även tid då jag inte medverkar själv. Liksom konserter, bio, utställningar och andra evenemang. Förutom det som ingår i mitt arbete, fyller jag kalendern ganska snabbt. Det handlar om medvetna val. Och nu inser jag att det är dit tiden går. Till de riktigt medvetna valen jag gör med en specifik vän. Vi har valt att utmana oss lite, inte bara uppleva det självklara. Då blir det  dubbelt så mycket. Och ymnighetshornet slutar ju inte sina. Ju mer man vidgar sin intressesfär, desto ymnigare blir det. Och det är härligt!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar