fredag 27 september 2013

Skall man våga skratta?

Publiken i en operasalong är kanske inte den mest lättflirtade då det gäller skratt. Man vågar liksom inte riktigt ge sig hän. I Finland, alltså. För det kan ju vara lite nålåt att visa sin banala sida. Herreje, tänk om grannen håkar att man nångång har tänkt på sex, till exempel. Om man i misstag frustar till då en operasångare jämför storleken på en statypenis med sin egen dito. Såå nålåt.

Mozart och Da Ponte var väl inte kända för sin prydhet direkt, men de versioner jag sett av Figaros bröllop har nog inte varit så rakt på sak. Tvärtom har det verkat konstigt då de sjunger om något som inte syns på scenen. Insinueringar bara. Därför kan jag inte låta bli att rekommendera Figaros bröllop på Åbo Svenska Teater för alla och envar som aldrig tänkt släpa sig till operan. Nånsin i sitt liv. För det var inte vad man väntat sig. 

Ja, det kan ju hända att det bara är mina egna fördomar som säger att det inte är sånt man väntar sig av opera. Kanske alla andra tänker sig att opera är en estetisk blandning av sitcom, musikal och film, med naturliga skådespelare som dansar med en lätthet medan de sjunger sina arior.

För att citera min syster: "Jag vill också ha lite mer charleston i mitt liv."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar