Jag sade visst i en intervju här i jonstes något i stil med att jag önskar att folk skulle våga pröva på något nytt. I kulturväg, alltså. Och det är så lätt hänt att den som läser texten nickar instämmande och tänker att de oinvigda nog borde våga sig på opera eller se på högklassig konst. "För de skulle nog gilla det bara de skulle idas försöka".
Och jag kan ju också tänka så. Men. Egentligen var det inte riktigt det jag menade. För jag tänkte också andra vägen. Nämligen. Att de som håller sig till det elitistiska spåret också borde våga pröva på något nytt. Lyssna på pop, se en revy och våga skratta. Att något är roligt eller lättsamt behöver inte betyda att det är dåligt. Och bara för att något är invecklat behöver det inte vara bra.
Det bästa är ju att man inte behöver välja. Man kan garva åt Bellmanvitsar och gråta floder till balett. Och man kan gråta fast man inte förstår. Och skratta för att något är så dåligt att det är bra. Eller sen för att det bara är så fantastiskt genomtänkt och välgjort att man skrattar av lycka över att få uppleva det.
Jag läste tidningen då du sa det du sa, och jag kom på att du självklart är du. Eller att situationsdiktaren självklart hette så. Bara anat tidigare, Ja, det var väl egentligen mitt ärende. En sorts bekännelse.
SvaraRaderaHeh. Ja jag vet ju också vem du är fast jag inte alls vet. Men vi ses väl på Poetry Slammet?
RaderaJo. Det gör vi.
Radera