Jag bara undrar, var är den nu?

Tiden, alltså. Tiden hemma med Kotten. Den bara försvann. Tre år har gått i ett nafs. Och väldigt korta perioder har jag fokuserat endast och bara på henne. Blir nästan arg på mig själv då jag tänker efter. Arg över att inte kunna vara helt och fullt med mitt barn mer än korta stunder. Efter ett tag blir jag rastlös och tänker på annat medan hon leker bredvid.

Det är ju inte så att jag varit tvungen att fokusera på annat. Utom då jag studerade. Men jag kan helt enkelt inte koppla bort saker som är viktiga för mig. Då blir jag bara frustrerad. Andra kan ånga av sig i joggingspåren. Det kan inte jag. Tyvärr. Tyvärr, kan jag tänka ibland. Det verkar så enkelt att bara springa en runda och så är frustrationen som bortblåst. Men det går inte. Därför är jag glad över att jag började blogga. En stund med fokus på text, om vad det än må vara ger mig ro. Man får liksom sätta punkt.

Jag tänker inte sätta punkt för gott, men det kommer garanterat att bli färre inlägg då jag börjar jobba om en dryg vecka. Ärligt talat blir det skönt med lite rutiner igen. Mentalt har jag varit på jobb redan ett tag. Men nog blir det en omställning. På alla sätt och vis.