Mår illa

Visst vet jag att världen är ond och visst vet jag att Gaddafi antagligen inte var guds bästa barn. Men ändå. Nog lever jag i en bubbla.

Råkade i misstag, då jag sökte ett bra uttryck för "riva ner" på finska, in på en videoinspelning av Gaddafis tillfångatagande. Jag ville inte se. Och jag tryckte inte på play. Men jag såg ändå. Stillbilder. Bilder jag inte ville se.

Jag förstår bara inte hur man kan. Jag förstår att man vill ha fast en plågoande. Jag förstår att man vill ställa honom till svars. Jag förstår att man vill ha honom dödad. Jag kan förstå att man kan tänka sig vara den som avfyrar skottet. Den som verkligen dödar. Men jag kan inte förstå att man kan tortera honom. Kanske, kanske kan jag förstå det på ett teoretiskt plan. Men jag kan faktiskt inte förstå att någon på riktigt förmår sig till att göra så sadistiska saker sen då det gäller. Då det är på riktigt. Då man hör en mänska skrika. Ser hans blod rinna. Hur fruktansvärd han än må ha varit själv.