Den extatiska lyckan. Då barnen släpps in på nöjesfältet. Och allt är ännu möjligt. Det är ännu möjligt att du hinner se, känna, åka allt. Utan att spy i Enterprise. Utan hattara i håret och snor i glassen.
Visst finns där ett starkt drag av desperation. För du har bara den här dagen på dig. Just nu. I morgon är det för sent.
Men annan, lugnare lycka. Det kräver en längtan. Sen. Sen när.
Men sen då det är sen. Blev det så som du tänkt? Som du längtat? Njuter du av det faktiska ögonblicket? Eller är det över i samma stund som längtan är över. Eller finns det kvar som ett minne? Kan lyckan vara ett minne? Utan att vara sentimentalt. För då är ju lyckan överstånden. Hur ser man på detta som åldring. Är man lycklig i nuet över det man redan haft? Eller sörjer man det som for?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar