6 år

 Av en slump hittade jag hit exakt 6 år sedan jag skrev det förra inlägget. Nästan på minuten 6 år sedan. Jag tror jag skall leta upp det där inlägget nu. Och passar på att uppdatera listan på lästa böcker. Under 6 år har jag ju hunnit läsa många andra också. Men känns av någon anledning viktigt att läsa igenom den här:

Böcker jag inte läst
Anaché
Maresi
Knausgårds (ingen)
Hägring 38
Shadesen of Gray (ingen, nu = en)
Minkriket
Ödesgudinnan
Lola upp och ner (den med det nya slutet)
Maria Åkerblom
De där sista delarna av Mammutjägarna eller vad de heter (Av Jean M. Auel. Man vill ju veta hur det går? Att får hon återse sin son? Men orkar man sen ändå ta upp den tradiga följetongen från 20 år tillbaka i tiden? Har förresten den sista boken kommit ut redan?

Böcker jag inte hunnit läsa, endast påbörjat
Kvinnostaden
Svulten
Gräset är mörkare...
Underfors (Fast min man började i alla fall, så den är inte riktigt oanvänd. Tillägg 2016: Även min son har läst den. Tillägg 2022: Påbörjat högläsning för Alva. men hon ansåg sig ännu vara för liten för boken.)
Vackra mänskor

Saknad

Det är mycket man kan sakna. Situationsdiktaren till exempel. Den hon var en gång. Den tid hon hade en gång. Den ickesaknad hon hade en gång.

Har tänkt på henne ibland och allt oftare på senare tid. Och på ett specifikt inlägg som jag inte vågar läsa. Än.

Men. Idag slank jag in här. Bara för att jag kommenterade ett inlägg hos Maria. Det känns betydelsefullt på något sätt. Av ingen orsak alls. Men att jag ändå läste något av vad hon en gång var. Situationsdiktaren. Och kan inte låta bli att uppdatera boklistan i hennes nästsista inlägg. För Situationsdiktaren var jag. Kanske är hon ännu? Blir hon ännu? Jag.

Hursomhelst, uppdateringen:

Böcker jag inte läst
Anaché
Maresi
Knausgårds (ingen)
Hägring 38
Shadesen of Gray (ingen, nu = en)
Minkriket
Ödesgudinnan
Lola upp och ner (den med det nya slutet)
Maria Åkerblom
De där sista delarna av Mammutjägarna eller vad de heter (Av Jean M. Auel. Man vill ju veta hur det går? Att får hon återse sin son? Men orkar man sen ändå ta upp den tradiga följetongen från 20 år tillbaka i tiden? Har förresten den sista boken kommit ut redan?

Böcker jag inte hunnit läsa, endast påbörjat
Kvinnostaden
Svulten
Gräset är mörkare...
Underfors (Fast min man började i alla fall, så den är inte riktigt oanvänd. Tillägg 2016: Även min son har läst den)
Vackra mänskor

Och sen ännu. 

Har jag funderat på vilka författare jag ännu borde bjuda in till Bokkalaset nästa år. Det är redan runt 10 som tackat ja. (Roligt, och mycket varierande skara) Och även författarinbjudningarna till Bokkalaset 2016 har gått. Men om du har nån favorit som du skulle vilja se i Ekenäs 2017 så är det bara att ropa hepp. Så länge det håller sig till arbetstemat Naturligt. Och helst skall författaren ha en ny bok på kommande. 

Som jag alltså också kommer att vilja läsa.

Ha ha ha

Såg i statistiken att någon läst mitt inlägg Surkärring från mars 2013 och började fundera på vad jag skrev om då.

Nå jå.

Att inte hade jag så mycket nytt att komma med i mitt förra inlägg, tydligen. Fast Mira har jag avklarat faktiskt. Och den hade jag tänkt skriva om. Mycket. Men månne jag gjorde det sen nånsin? Verkar inte så. Men jag skrev mycket om att jag tänkte läsa om henne. t.ex. här och här.

Böcker och författare

Sånt som jag tänkt på idag.

Att.

Böcker jag inte läst
Anaché
Maresi
Knausgårds (ingen)
Hägring 38
Shadesen of Gray (ingen)
Minkriket
Ödesgudinnan
Lola upp och ner (den med det nya slutet)
Maria Åkerblom
De där sista delarna av Mammutjägarna eller vad de heter (Av Jean M. Auel. Man vill ju veta hur det går? Att får hon återse sin son? Men orkar man sen ändå ta upp den tradiga följetongen från 20 år tillbaka i tiden? Har förresten den sista boken kommit ut redan?

Böcker jag inte hunnit läsa, endast påbörjat
Kvinnostaden
Svulten
Gräset är mörkare...
Underfors (Fast min man började i alla fall, så den är inte riktigt oanvänd)
Vackra mänskor, fast den håller jag faktiskt på med även om det gå långsamt. Önskar att jag var i högstadiets läspuppsstadium då jag kunde ligga i timmar med en bok, även om nån annan tyckte att jag skulle behöva städa mitt rum, läsa läxor eller gå ut.

Och att.
Alla de här finns hemma redan (Utom Knausgård, Gray, Maresi och nya Lola.)

Och att.
Alla de böcker som inte finns hemma just nu endast finns en våning ifrån mitt arbetsrum som jag besöker varje dag förutom veckosluten (oftast inte). Jobbar alltså under biblioteket. Så att det bara skulle vara att låna.

Men jag får ju nästan panik över att:

• Gå in i bibbans utrymmen: Där finns ju dessutom så många andra böcker som jag också har på min läslista, från långt tillbaka i tiden.
• Se min bokhylla med alla dessa härliga böcker. För att inte tala om de böcker i bokhyllan som är så långt inklämda att jag glömt att de också skulle läsas.
• Bokkatalogen. Har inte vågat öppna. För där kommer ju flera. Bra. Finlandssvenska. Böcker. 
• För att inte tala om alla finska. Och svenska. Och alla de översatta. Och de engelska. Och nån enkel isländsk bara för att försöka minnas språket. (Har dock en isländsk novellsamling vid nattduksbordet, men när läste jag i den senast?)

Och sen ännu. 

Har jag funderat på vilka författare jag ännu borde bjuda in till Bokkalaset nästa år. Det är redan runt 10 som tackat ja. (Roligt, och mycket varierande skara) Men om du har nån favorit som du skulle vilja se i Ekenäs om ett år så är det bara att ropa hepp. Så länge det håller sig till temat Annorlunda (Om utanförskap, mobbning och rasism). Och helst skall författaren ha en ny bok på kommande. 

Som jag alltså också kommer att vilja läsa.

Något jag tänkte på

Hur månne det mås här då?

Det var nånting jag tänkte på i dag. Och jag tror det var något viktigt...

Ja, visst ja. Hjälpsamhet. Att det är viktigt. Det tänkte jag på. Hej då.

Var sjuttonde sekund

Peppes inlägg om nolltolerans påminde mig om att jag hade tänkt skriva ett inlägg förra veckan då jag sett pjäsen Adjusted på National Arts Festival i Sydafrika. Men eftersom tillgången till nät var så gott som obefintlig glömde jag bort det. Pjäsens tema var rätt och slätt våldtäkt, även om berättelserna om de tre huvudpersonerna varvades med mysmys och humor. Det var endast tre kvinnor på scenen och med tanke på Sydafrikas apartheidhistoria kunde man redan av deras hudfärg ana att historierna skulle komma att te sig väldigt olika, men samtidigt ändå så lika. Historien om kvinnan, den våldtagna kvinnan, är den samma, fastän den är olika. Ändå gnagde det i mig att historien om den vita kvinnan utspelade sig på 40-talet medan de färgade kvinnornas berättelser spelades upp från 90-talet och i nutid. Lite som om en vit kvinna av idag inte skulle kunna bli våldtagen. Som om dagens våldtäkter endast berör de svarta.

Nå det var mycket som gnagde gällande det vita och svarta under hela resan, liksom under min förra resa i mars. Mycket. Mycket som var bra. Men mycket som liksom bara hänger. Inte pyr. Men hänger.    Saker man inte talar om, som man kanske inte ser. För man kommer från olika världar och fastän man nu lever i samma är det ändå som om man levde i parallellvärldar. Inte bara gällande svarta och vita utan nästan ännu mer gällande rika och fattiga.

Nåja. Men det som jag egentligen skulle skriva om var det här:

Var sjuttonde sekund blir en kvinna i Sydafrika våldtagen. Var sjuttonde sekund!

Man blir mållös. Och undrar vad det finns att säga om det. Utom allt. Och inget. Det är en helt vansinnig siffra. Var sjuttonde sekund!

Men en sak i detta började störa mig något oerhört medan jag såg pjäsen. Nämligen hur man säger just detta. Att en kvinna i Sydafrika blir våldtagen var sjuttonde sekund. Kunde man istället för att fokusera på offret tala om det verkliga problemet:

Var sjuttonde sekund är det en man i Sydafrika som våldtar! Var sjuttonde sekund!

Trotsfeministen

Lyssnade på ett avsnitt av En varg söker sin pod. Tror det var avsnittet Tigga cigg, från i höstas. Men det kan lika gärna ha varit ett annat. Det har strulat till sig på  iTunes och nu orkar jag inte söka.

Men hursomhelst. Minns inte vem av dem som sade det här med att hon blir trotsig då det gäller feminismen. Att varför ska hon måsta tillrättalägga saker som andra har fuckat upp. Varför skall hon behöva ta hand om, inte bara sig själv, utan alla andra kvinnor också. Att varför kan inte patrikatet bara skärpa sig? Avstå lite. Liksom.

Och det är just så det är. Man vill bara vara lite normal, med hyfs och pli. Därför har jag svårt att kalla mig feminist. Att in i harmen heller. Vill jag sticka ut. Utan bara vara normal. Men trotsfeminist kanske man kan kalla sig?

P.S. sen lät det ändå lite sorgligt i slutet, då en röst säger att jag lyssnar på en podcast från Expressen. Att ansvarig utgivare är en man. Kan de inte trotsa lite? Och ansvara för sitt snack själva?