Fast förresten

Det kommer nog att bli fler inlägg. Har åtminstone fyra böcker jag måste kommentera. Alla bra. Men med lite skavsår.

Två saker som slagit slint på ett dumt sätt

Beröm. Det är konstigt det. Hur det fungerar på mig i alla fall. För det fungerar ju inte alls. Inte som det skall åtminstone.

1. Ögonbrynen
I vintras då vi turnerade med I hennes skinn fick jag via en av de andra sångarna höra att hennes dotters första kommentar om pjäsen var att jag hade så perfekt plockade ögonbryn. Nå. Det skrattade man ju åt först. För man plockar ju inte ens sina ögonbryn. Men man blev ju glad också. Visst vill man ju vara lite fin fast man inte bryr sig så värst.

Men sen. Började ögonbrynen spöka. För plötsligt såg jag dem i spegeln. Varje gång. Och det var inte bara de perfekt plockade ögonbrynen jag såg. Utan också de där två förvildade stråna, som man ju kunde plocka bort då. Eftersom de störde bilden av det perfekta. Och plötsligt såg jag en rynka vid det ena. Ögonbrynet. En ganska djup en, egentligen. Om man nu riktigt tittar. Man skulle till och med kunna tänkasig ommannukundetänkasig att lägga in lite botox i den. Så att det skulle bli slätt, liksom. Perfekt, alltså.

2. Höstfavoriten

Man har en blogg. Och skriver då andan faller på. Om vad som nu råkar komma i ens väg. Ibland för att man bara måste få avreagera sig. Ibland för att man inte har annat att göra. Eller sen helt enkelt för att man har något att säga. Om nu nån skulle råka läsa. Ibland kollar man statistiken. Sisådär ganska jämn brukar den vara. Utom då Linn, the magic one har länkat till den. Hups vilken kurva det blir då. Och igår, tror jag det var, hade hon utsett min blogg till en av sina höstfavoriter. Oho! Vad skoj! Det är ju alltid kul om nån diggar. Speiellt med motiveringen levererar lite mer sällan, men desto mer kvalitativt. En motivering i min smak. Kvalitet framom kvantitet är ju sånt jag även själv föredrar. Men vad ledde det till då? Att man inte vågar skriva något mer. För om ifall att. Det inte är kvalitet nog.

Jag bara undrar, var är den nu?

Tiden, alltså. Tiden hemma med Kotten. Den bara försvann. Tre år har gått i ett nafs. Och väldigt korta perioder har jag fokuserat endast och bara på henne. Blir nästan arg på mig själv då jag tänker efter. Arg över att inte kunna vara helt och fullt med mitt barn mer än korta stunder. Efter ett tag blir jag rastlös och tänker på annat medan hon leker bredvid.

Det är ju inte så att jag varit tvungen att fokusera på annat. Utom då jag studerade. Men jag kan helt enkelt inte koppla bort saker som är viktiga för mig. Då blir jag bara frustrerad. Andra kan ånga av sig i joggingspåren. Det kan inte jag. Tyvärr. Tyvärr, kan jag tänka ibland. Det verkar så enkelt att bara springa en runda och så är frustrationen som bortblåst. Men det går inte. Därför är jag glad över att jag började blogga. En stund med fokus på text, om vad det än må vara ger mig ro. Man får liksom sätta punkt.

Jag tänker inte sätta punkt för gott, men det kommer garanterat att bli färre inlägg då jag börjar jobba om en dryg vecka. Ärligt talat blir det skönt med lite rutiner igen. Mentalt har jag varit på jobb redan ett tag. Men nog blir det en omställning. På alla sätt och vis.

Bliw du hos mig

Påfyllningsförpackningar. Låter ju bra. Eller hur? Men hur tänkte Bliw då de bestämde att normalförpackningen är 300 ml och påfyllnadsflaskan 500 ml? Det är ju inte ens två hela påfyllningar. Hur skulle det vara med 5 liters, eller ens 1 liters påfyllnadsförpackning? Var dröjer förpackningsskatten?

Vansinne, vansinne

Finsalongen skrev, apropå annat:

"Eller så är det mitt eget fel, min egen tendens att ladda allt med mening och sen gå omkring i all påhittad mening och bli helt skakig och trött av det till slut."

Är det så det börjar? Vansinnet.

Hjärtklappning. Sömnlös natt.