Olika falla slantarna

I dagens, eller rättare sagt gårdagens hbl fanns en artikel om en man med invalidpension. Om hur han ibland måste lämna räkningar obetalda och hur det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Jättebra att man skriver om sånt. Tycker jag. Men. Ändå var det något som fick min glögg att fastna i halsen.

Nämligen. Hans pension. Den var 1800 euro efter skatt. Så mycket har jag aldrig förtjänat. Aldrig någonsin. Och då har jag ändå jobbat sedan jag var 14. Jag har fyra yrkesutbildningar i bagaget och en massa andra meriter. Normalt arbetar jag kanslitid men därtill ofta kvällar och veckoslut. Utan extra ersättning, förutom ledig tid. Och den måste jag anhålla om.

Så. Jo. Glöggen fastnade i halsen. Och där kommer den att sitta hela julen. Ja. Kanske hela mitt liv. Och läser jag ännu en gång en kommentar på radio Vegas sidor om de höga lönerna i staden så spyr jag.

Nå. Blir väl av med glöggen ur halsen då i alla fall. God jul!

Nöden har ingen lag

Det blir ingen jul utan svärmors vitlöksströmming. Om vi inte firar med dem lagar jag den själv, även om den förstås aldrig blir riktigt lika bra. Så också i år. Var det m-e-n-i-n-g-e-n.

Men strömming fanns inte mer att få. Varken igår eller idag. Varken i K, S eller Lidl. Inte heller i frysdiskarna. Och inte på torget.

Nå. Man tager vad man haver. Vi får se hur det smakar med inlagd vitlöksabborre. Återkommer.

Bland alla julsånger

Detta har jag nynnat på hela dagen. Inte var den ju så tokig, säg?

Fast pappa har rätt

Om man skall vara lite petig. Så är det ju nog lite irriterande att man slänger sig med italienska, latin och korta tyska fraser medan resten av filmen går på amerikanska.

Och sen en petitess. I bakgrunden hemma hos Leopold händer en tavla av hans son. En tavla som bevisligen målats efter Mozarts död.

Allt kan ju inte vara perfekt.

Voca me

Firade min examen på bästa tänkbara sätt. Drack skumpa och tittade på Amadeus med mina söner. Och jag är så glad över att jag klarade av att spara filmen tills de blev tillräckligt stora för att sätta ordentligt värde på den. Nu är vi snart tre nördar i familjen. Lillisen får vänta ännu ett tag. Mannen i huset har inte hört någon viska voca me ännu. Även om han sett filmen. (Antagligen sjunger dammsugaren nuförtiden ett allt för överröstande confutatis.)

Jag var lite lite orolig för att de inte skulle palla min favoritfilm. Att den eventuellt skulle vara långtråkig för två sisådär tioåriga pojkar. Men hur skulle den kunna vara det? När man tänker efter. Den har ju allt. Allt allt allt! (Utom boring action, då). Och i directors cutten har den ännu mer. Lite för mycket mer. För två tioåriga pojkar och deras mamma, lite för mycket. Herregud! Tissar. Tissar! Hade glömt dem. Kan ju inte den versionen utantill eftersom jag sett den bara en gång tidigare. Lite fräscht faktiskt med 20 minuter nytt material. Har du sett den, lillebror? Tissar! Herregud vi skulle ha kreverat där på Renlavsvägen om vi sett den versionen. Med tanke på hur mycket vi garvade åt den nakiga gobben i sinnessjukhuset. Översättningen är också en annan. Dålig. Saim sick.

Insåg att filmen format mig mer än jag förstått tidigare. För, som sagt. Den har allt. Mies, musiikki ja murha. Så var sloganen. Då det begav sig. Men det var ju bara en lite del av det hela. Musik. Ja. Absolut. Hela regin bygger ju på musiken. Skulle vara intressant att veta hur man gick tillväga. Helt tekniskt alltså. Det normala är väl att man målar filmen med musik. Inte att man målar fram en film ur musiken. Det är musiken som gör den så stark. Lämnar inte en minut död tid även om den är tre timmar lång. Som Discodancer uttryckte det:

- Amadeus känns inte lång alls. Fast Willow är mycket kortare känns den som fem timmar lång.

Hur låter denna scen då? En man ligger svettig och blek i sin säng och dikterar notskrift åt en annan. Precis. Boring. Men det är det ju inte alls! Bland de mest spännande man nånsin sett. Nästan fem minuter lång. Den scenen borde varje teorilärare visa sina elever. Allt faller på plats i den. Man förstår hur partituret hänger ihop.

Men det är ju inte bara musiken. Det är historia också. Det är dräkter. Det är möbler. Det är ådring, marmorering. Fejk och äkta. Det är film. Det är teater, Det är opera. Det är scenografi och rekvisita. Det är regi. Och operaregi. Det är känslor. Det är kärlek. Det är spänning. Det är hat. Det är avundsjuka. Det är gudomlighet. Dyrkan. Avgudan. Tro och icketro. Det är fantastiska skådespelare. Med speciella utseenden. Inga barbiedockor alls. Och detaljer. Detaljer bland statisterna. Det är mat. Det är helstekt tjur. Det är capezzolo di venere. And if you don´t come out we will leave nothing to you! Open the door now!

Paprika funderade över klustret då Salieri faller bakom lykta dörrar. Hur man kommit fram till just det. Använde man sig av en speciell klustermaskin? Eller är det komponerat? Discodancer fascinerades mest över förmågan att kunna höra musik endast genom att läsa partitur. Det kan han inte. Ännu.

Och så diskussionen om alkoholen och kändisar. Hur man kastar bort allt. Så där bara. Fast man är ett geni. I vissa scener hejar man på Mozart. I andra på Salieri. Det var nytt för mig. Att man kan heja på Salieri. För att Mozart är så huvudlös. Och vårdslös. Och slarvig. Fast han är ett geni.

Men i killarnas huvud saknas ju ljuvlighetsaspekten. Den som då det begav sig var den allra största i min tweenieskalle. Och det kan inte hjälpas. Tom Hulce är fotfarande ljuvlig som Wolfie. Även om jag vid det här laget kan se att F. Murray Abraham absolut var värd sin Oscar.

Julklappar

Då det gäller julklappar var det två saker jag hade svårt att förstå då jag var liten. För det första att de vuxna fick så få julkappar fast de hade varit snälla. Och för det andra, vilket var ännu mer konstigt, att de vuxna verkade nöjda med sin lott.

Mina barn har visat samma frågande ansikte. En jul började Paprika nästan gråta för att hans föräldrar knappt fått något annat än en moccamaster. Själv var jag mer än nöjd. Precis det man ville ha och ingenting annat. Ingenting som skulle samla damm på hyllorna eller något som kändes som bortkastade pengar.

Men julkappandet är nog så svårt. För det är ju roligt att ge. Men väldigt sällan hittar man den perfekta presenten. Alla har allt. Och det de inte har kan man inte köpa för man vet inte exakt. Exakt storlek, eller exakt nyans eller exakt minneskapasitet. Eller sen tänker man att personen i fråga redan har saken i fråga. Böcker till exempel. Varje år väntar jag med att köpa de böcker jag vill ha från årets skörd tills efter jul. För att om ifall jag får den. Och inte köper jag böcker åt mina nära heller. För att ifall de redan köpt den. Och inte kan man fråga heller. För då är det ingen överraskning.

Nej huj, så svårt. Men några paket måste ju de vuxna få. För barnens skull. Vi får väl byta kaffepaket och bykmedel med varann i år igen. Om inte den PERFEKTA julklappen dyker upp. Hittar man den perfekta så gör det inget om den är lite dyrare. Då kan man ju kompensera för de år man inte lyckats hitta något alls.

Tiderna förändras. Eller sen tydligen inte.

Hur känner man igen en kung?

Han har slips.

Enligt systersonen, tre bast.

Systersonen skulle vilja ha prinsar och kungar att leka med. Som motvikt till alla prinsessor som hans syster översållas med. Men de lyser med sin frånvaro. Nu senast på smartiesgodisrören. Det fanns prinsessor och bilar att välja mellan. Inte en enda prins. Det fanns Musse och Mimmi Piggar också. Men ingen prins.

Det är så trist med dessa könsuppdelningar. Och alla andra delningar. Allt är så likriktat. Då mina pojkar var små var det Spiderman och Batman. Överallt. Överallt. Överallt. Nu finns de mest på rea. För nu skall man köpa Blixten Mcqueen eller Hello Kitty. Eller disneyprinsessor. Allt annat får man leta efter. Det är otroligt att vi vuxna går med på att KÖPA leksaker som fungerar som REKLAM för Disneyfilmer. Det är helt sjukt. Det handlar ju inte om att EN unge blir betuttad i någon viss figur och att föräldrarna väljer att köpa just den åt hen. Nej. Alla ungar skall nämligen ha sin beskärda del av krääsät. Tills nästa film kommer. Då skall krääsät slängas bort och alla skall få den nya filmens dito. I allt från pennor och gummin, MacDonaldskrääsä och mjukisdjur. Skolväska, sockor, younameit.

Men tänk om man råkat se hujedamej en GAMMAL Disneyfilm och skulle vilja ha, låt säga en Pocahontas? Eller en ännu äldre? Vem har sett en Pinocchioleksak nånstans? Eller en Dumbo?

Och Spiderman och Batman? Hur lämpliga är de som leksaker? Då ungarna ännu inte har ålder att se filmerna? Hur sjukt är inte det?

Om det här könsneutrala ännu. Man blir riktigt beklämd då man läser kommentarerna till Husis artikel om könsneutrala leksakskataloger. Huj. Tänk att man ännu i denna dag är så rädd för att barn skall välja fel leksaker om de får välja själv? Vilka hemskheter kan det leda till? Att alla flickor blir massmördare och alla killar blir homon? Konstigt nog blir inte alla killar massmördare fast de får leka med vapen. Vapnen kunde ju med fördel tas bort från alla leksakskataloger. Forever and ever.

Det blir aldrig aldrig städigt

Hur länge jag än sitter och läser inredningstidningar blir det ändå inte städigt i vårt hem.

Våga sjunga fult

En annan sak som är väldigt svårt då det gäller sång är att våga sjunga fult. Då man är uppvuxen med att sjunga i kör och att inte få sticka ut. Att vara en stämma bland många. Inte höras. Men ändå sjunga ut. Sjunga bra. Sjunga fint. (Lucia, Lucia. Helighet, Salighet)

Men ibland är fult bättre än fint. Och vad är fult? Och vad är fint (Lucia, Lucia. Helighet, Salighet). Ta till exempel bulgarisk damkör. (Lucia? Lucia?) Eller strupsång (Helighet, Salighet. Julkyrka?)

Det håller väl lite på att ändra. Men en vanlig västerländsk kör som skall sjunga gospel är ju redan ett problem. Oftast. Stela som pinnar står de där med noterna framför näsan. Dirigenten ber kören röra på sig. Ett steg åt höger. Ett åt vänster. Klapp. Stelt. Hårt. Pressat. Klap.

Att våga släppa kontrollen. Våga testa. Släppa loss. Våga sjunga lite fult för att lära sig att sjunga vackert igen. Vackert på ett annat sätt.

Då körsångaren skall göra teater kan det bli riktigt svårt. Att försöka sjunga falskt på flit. För att DET SKALL VARA FALSKT på just det stället. Men körsångaren VILL inte. KAN inte. VÅGAR inte. För TÄNK om. Tänk om någon tror att man sjunger falskt i misstag. I och för sig är det faktiskt jättesvårt att sjunga falskt på flit. I misstag går det bra mycket lättare.

Men att våga sjunga fult då? Inte lika SVÅRT SVÅRT som att sjunga falskt på flit. Men ack så SVÅRT ändå. Hur sjunger man tillräckligt fult för att folk skall förstå att det är på flit? (Salighet Helighet. Lucia Lucia. Amen. Amen Amen.)

Trender och mode

Visst är det kiva med trender och mode. Sådär lagom lite i alla fall. Men mest är det ju nog störande. Dagens mest störande handlar om duschhyllor. Varför skall de vara så smala att schampo-flaskorna inte vill hållas på dem? Jo för att det är snyggt. Enligt trenden. Inte för att det är praktiskt och välfungerande. Och vad är det med alla rostfria duschhyllor? Rostfritt som ändå inte är rostfritt i det långa loppet. Utan måste bytas ut om ett tag. Väldigt ekologiskt.

Mode är ju också väldigt störande. I färgval har det blivit bättre sedan jag var ung. Då fanns det knappt andra färger än pastell för unga och mörkblått och beige för vuxna. I beige ser jag ut som en pizzadeg. I mörkblått ser jag ut som ett lik. Men nu finns det tackochlov färger att tillgå. Ibland. För till hösten är färgerna brutna. Nix nej för mej.

Men värre är det med tillskärningarna. Varför skall alla ha samma snitt även om det inte passar kroppsformen? Ibland kan snygga smala tjejer se ut som lönnfeta hösäckar bara för att de har moderiktga kläder på sig. Moderiktiga, men med en modell som inte råkar passa just dem. Och vad är det med alla vida halshål och trekvartsärm? Jo visst. Hur snyggt som helt. En vårdag i Paris. Men inte i den snöiga nord. Det blir ju ändå inte snyggt att vira in sig i halsdukar som täcker den fina halsringningen. Halsdukar som täcker nästan.

Våga vara sopran

Varför finns det sådan mystik kring höga toner? Är det något vi lärt oss i skolan? Att det är något fint med att kunna sjunga högt? Och varför i så fall? Det handlar ju om hur man råkar vara skapt. Visst kan man tänja på stämbanden med lite träning. Men grundrösten är man ju ändå född med. I skolan och i ungdomskören sjöng jag alltid alt. Inte för att jag egentligen var alt, utan för att jag kunde hålla en stämma. Då jag sökte in i Serenakören fick jag bli andra alt. För det fanns för få andra altar och jag kom tillräckligt lågt.

Och det var ju super. Man breddade sitt register ganska bra. Och lärde sig hålla stämmor. Vilket jag märkt att alla sopraner inte kan. För de är inte vana att sjunga annat än melodi. Medger att jag själv också blivit sämre. Åtminstone på att improvisera stämmor nedåt. Att hojla nån ters ovanför melodin går däremot ganska lätt.

Men det är något mysko med den där sopranbilden. Eller är det bara jag som tänker så? I så fall är det ju  helt sjukt. För. Jag är extremt hög sopran. Jag vet det. Ändå fegar jag ur. Alltid alltid alltid. Jag är ingen solist. Men ibland sjunger jag nu nånstans ändå. Något bröllop eller begravning eller så. Och jag fegar alltid alltid ur. Kör safe. Tror jag. Men det är ju bara urbota dumt. För min röst låter ju inte alls bäst i något mellanläge. Utan högt. Men sen finns där nån konstig jantelag i mitt huvud som säger att det nog är bäst att sjunga en lägre tonart. Att folk kanske bara tycker att man hojlar om det är för högt. Eller att nån tror att man tror att man är något. Herregud så sjukt! Mänskan är en invecklad sort. Så är det bara.