tisdag 31 januari 2012

Lite mer om naturlighet

Angående nudismen ännu.

Jag tyckte det var något skumt med en av personerna som var med i tv-programmet. Hon var alltså hur naturlig som helst. Verkade inte ha några som helst behov att fläka ut sig eller visa upp sin nakenhet. Bara behov av att slippa kläderna. Hon sade att hon aldrig trivts i kläder då de är gjorda för smala personer och inte sitter på en rund kropp. Lite berörde hon också problematiken att inte vara lika snygg som andra (i kläder). Men det var nog en bisak. Nånting hon hade haft problem med som yngre, fast inte nu längre då hon går omkring naken.

Men sen var det alltså det där skumma. För jag tycker ju inte att man är riktigt naturlig om man rakar bort könshåren.

Nudister

Jag har så svårt att förstå nudismen. Fastnade vid tvn igår och slötittade på ett program om mänskor som vill gå omkring nakna. Nakna överallt. Överallt. Fattar inte.

Det skulle ju vara så jäkla obekvämt. Naken i trädgården. Medan du rensar landen. Mylla i baken. Eller brännässlor på ballarna. För att inte tala om att gå omkring utan bh. Huj, nej så obekvämt. Kanske det funkar om man har riktigt små bröst? Men själv skulle jag bli galen.

Eller inomhus. Naken vid datorn. Rumpan fastklistrad i stolen. Och vem vill sätta sig på stolen där du suttit sedan?

Värmen och kylan är ju också ett problem. Gå omkring naken i minusgrader, eller låt säga redan i +15 grader? Hur länge då? Man kan ju ha på yllestrumpor, pipo och halsduk. Hur naket känns inte det?

Eller värmen. + 30 grader och svetten rinner. Överallt. Inga plagg som samlar upp fukten. Skulle bli galen. Riktigt galen.

De personer som var med i programmet var väldigt naturliga. Vilket nudisterna oftast brukar vara. Det som är lite skumt är att man sällan ser nudister med perfekta kroppar. Som om de skavankiga trivs bättre nakna än de som enligt skönhetsidealet är snyggast.

På tal om det uttalade sig årets Miss Finland om att gå i armén ungefär så här: "Fokus där är inte på skönhet!" Tänk att en, nu då, bevisat vacker mänska går omkring med stress över sitt utseende. Måste rymma till armen för att ta det lite lepot. Bland alla hundra miljoner killar. Precis vad jag misstänkt hela tiden: att det är kvinnorna som sätter skönhetspress på varandra. Inte killarna.

måndag 30 januari 2012

Skillnad på svenskar och finnar

Intressant läsning om hur olika vi är med att betala bort lån. Vilket är bättre? Lever man länge så är väl det finska systemet bäst. Och dör man tidigt, utan barn, kanske man skulle göra som svenskarna? Party, party, bara.

söndag 29 januari 2012

Bröllop

Esmes mamma har skrivit om bröllop. Och det slår mig bara i förbifarten hur lätt det är att fixa ett bröllop. Och hur stort schjås det är runt det. Helt i onödan. Egentligen.

Det är drygt tio år sedan jag gifte mig. Och visst fanns det en hel del att fundera på. Men på riktigt. Hur svårt kan det va?

Man känner ju dem som skall bjudas. Och man bjuder dem man vill. Och eventuellt dem föräldrarna vill, men det är en bisak. Man kollar hur mycket fyrk man har att röra sig med och kör enligt det. Knåpar lite inbjudningskort och köper en klänning som passar. Hyr en frack och kanske en till åt bestmannen. Syr några klännigar åt brudfrämmorna. Köper en superbillig ring (för en dyrbarare ärvd ring kan tappas bort då man går ner i vikt. nim. kokemusta on.) Och så bokar man kyrka el. dyl. Det tar typ två veckor. Egentligen. Max. Om man skall dona maten själv.

Herregud. Det där borde man ju göra om. Helst med samma karl förstås. Han skulle bli så överraskad.

torsdag 26 januari 2012

Teaterbåten

Visst ryckte det lite i steppskorna då det var dags för audition för Raseborgs sommarteater förra veckan, men jag hade redan bestämt att inte berätta för mina söner att det var på gång. För åtminstone den äldre skulle vilja vara med i år igen. Och antagligen den yngre också. Och om man får en roll är det ju inte mera så lätt att låta bli att gå med.

Den äldre blev dock lagom glad då han tog upp ämnet och jag sade att auditionen redan har varit. Fick svamla något om att det inte behövs så många barn i årets pjäs. Och att man inte vet vad som kommer nästa år. För tre år i rad kan vi ju inte vara med. (Eller vad?) Och tänk om det nästa år är en pjäs som behöver massor med barn?

-Okej, jag förstår hur du tänker, mamma. Jag skulle vilja vara Karlsson på taket. Hoppas det blir den.

Nå. Jag hoppas nu inte på Karlsson på taket, även om den lagombästa, lagomtjocka killen i sina lagom bästa år de facto skulle passa ganska bra i rollen. Å den yngre skulle ju sin vana trogen kunna spela Lillebror.

onsdag 25 januari 2012

Dåligt med koncentrationen

Ett gnäll nerifrån
bilarna längs isig väg
suset från datorn

tisdag 24 januari 2012

Om smutskastning

Läs vad Smilla skriver.

Ornitologen

Då jag var liten titituade talgoxarna långa haranger. Detta var på sjuttio, åttiotalet i Pargas. (Pargas, Pargas för att vara mer exakt). I Esbo 1990 sade de "titituu-titituu-titituu-titt". I år hörde jag dem första gången i Grankulla. Det var två stycken som kvittrade. Den ena sade "tituu-tituu-tituu". Den andra svarade med endast ett: "titt". Kanske den var från Helsingfors?

måndag 23 januari 2012

Remember my name

Den frasen har fått en helt ny innebörd för mig sedan att jag läst boken "3096 dagar" av Natascha Kampusch. I början var det lite skämmit att ta boken i sin hand. Socialpornografi. Att gotta sig i andras misär.

Men det var en helt annan läseupplevelse jag fick. En helt annan än jag tänkt mig. Något litterärt storverk var det inte, men däremot en väldigt väldigt intressant djupdykning i människan och hennes sätt att överleva. Människan. As in Natascha Kampusch.

Människan. Natascha Kampusch. Den otroligt starka människan Natascha Kampusch. Hon. Som aldrig glömde sitt namn. Som aldrig lät sig kuvas. Det var mycket hon tvingades till. Men innerst inne höll hon fast vid sig själv. Sig själv. Natascha Kampusch.

Hon har fått hjälp att skriva boken och i viss mån undrar jag hur mycket medförfattarna har påverkat innehållet. Inte så att jag betvivlar hennes ord, men det jag funderar över är hur hon kan ha såna insikter i sitt eget beteende. Hur mycket av hennes överlevnadsstrategi var medveten och hur mycket var medveten? Hon var endast 10 år då hon blev tillfångatagen. Även om hon verkar ha varit ganska brådmogen har jag svårt att föreställa mig att hennes val, de få val hon fick göra i fångenskapen, var väldigt medvetna. Snarare instinktiva. Men det är svårt att veta. Orden i boken är skrivna flera år efter att hon, Natascha Kampusch, lyckades rymma. Hur mycket har hennes text färgats av psykologers uttalanden om och till henne. Hur mycket om beteendemönster har hon läst sig till efteråt?

Det som är så sorgligt är hennes uttryck för att media, polisen och vi andra inte vill höra att hon är så stark. Vi vill se henne som endast och bara ett offer. Vi ifrågasätter hennes styrka. Och vad är värre än det? För en person som äntligen lyckats ta sig fri måste det vara ett helvete att inte ens i det fria få uttrycka sig som den man är. Att inte få visa att man inte gått under efter 3096 dagar i fångenskap. Att inte få visa att man inte glömt sitt namn.

Men hon är stark. Hon kuvar sig inte. Inte för media. Inte för polisen. Och inte för oss andra. Hon är Natascha Kampusch.

And I will remember her name.

söndag 22 januari 2012

Niinistö och de andra

Funderar på hur Niinistö kan leda galluparna? Jag vet endast en som tänker rösta på honom. Inte för att jag känner någon som sagt att den tänker rösta på Väyrynen heller. Eller Essayah, eller jo en vet jag faktiskt. Eller Soini. Är det bara jag som inte känner såna mänskor. Eller skäms man för att rösta på dessa? De andras anhängare verkar så ivriga och stolta över sina kandidater. Skulle man utgå ifrån statusarna på min fb-sida tror jag, utan att ha räknat allt för noga att ordningsföljden skulle bli följande:

Haavisto
Biaudet
Lipponen
Arhinmäki
Paus
Paus
Pausmusik
Niinistö
Essayah
Inga fler röster.

Vet inte ännu heller med säkerhet vem jag röstar på. Kanske det klarnar i natt.

fredag 20 januari 2012

Tänk om man hade vetat

För en ung person kan studierna kännas väldigt tunga ibland. Och visst kan det kännas så ibland för vuxna också. Men i stort sett. Är det ju så roligt! Att studera. Åtminstone som vuxen. Av pur glädje packar man sin penal och stiger på tåget till studierna. 

För det första lär man sig saker. Intressanta saker. Saker som man förstår att man har nytta av. Och det är ju så fritt. Allt är ju på lek. Tänk om man förstått det som ung. Så mycket mer man hade fått ut av sina studier i stället för att bara prestera, prestera, prestera. Man kan töja och dra i alla gränser. Testa sig själv. Det enda som kan hända är att man får underkänt i någon uppgift eller måste tenta om. Men man kan inte få sparken. Ens arbete diskuteras inte offentligt och deadlines kan töjas på i värsta fall. Det funkar inte i arbetslivet. Man kan t.ex. inte fira självständighetsdagen i februari om man inte hunnit bli klar med arrangemangen i tid. Tyvärr. 

Men det bästa av allt är kanske ändå att man får feedback på det man gör. Hur ofta får man det i arbetslivet? 

torsdag 19 januari 2012

Presidenternas ålderskurva

Det är något skumt med presidentkandidater och deras ålder. De tycks följa någon helt egen ålderskurva. Niinistö har alltid varit lika medelålders som han är nu. Lipponen har endast blivit aningen aningen äldre sedan jag såg honom första gången. Eva däremot var nog väldigt vuxen då jag var ung, medan hon numera är ungefär jämnårig med mig. Haavisto har blivit gråare i håret, men yngre i ansiktet. Fast här kan det handla om puder? Konstigast är dock Väyrynen. Han verkar ha blivit yngre med åren. Då jag var liten var han äldre än han är nu. Det är jag helt säker på.

tisdag 17 januari 2012

Processen

Maria skriver något intressant bland sina drömmar, fantasier och galenskap. Mycket mycket intressant. Inte kanske så konstigt, men jag har aldrig hört någon säga det förr. Åtminstone inte då det gäller skrivande. Jag är nog precis likadan. Fast jag inte är författare. Men det gäller på många andra områden i mitt liv. Och det gäller nog mitt skrivande också.

Nämligen. Det att det är själva processen som är det givande. Visst kan man ha ångest inför någon deadline och därför inte gilla skrivandet, men i stort sett är det processen som är det intressanta. Processen som ger kickar och kraft. Jag är säkert aldrig så speedad som då jag skrivit något mitt i natten och kommit till punkt i något bra flyt. Nästa morgon kan jag redan ha glömt vad jag skrev.

Samma sak gäller för teater. Att repetera är det klart mest intressanta. Att stå på scenen är förhållande till repetitionerna klart överskattat. Visst ger det också kicks, men på ett helt annat plan. Samma gäller för sång. En körövning kan vara mycket mer givande än en konsert. Men utan ett mål, en slutprodukt tror jag ändå inte att processen skulle vara lika givande. Dessutom behöver jag ofta en start, ett uppdrag eller något konkret för att sätta igång. Vilket jag skrev om redan i mitt allra första inlägg.

söndag 15 januari 2012

Vaalikone IV

Yles version. Trevligt upplagt med fyra tydliga kategorier. Men frågorna var inte alltid så vettigt ställda. T.ex följande gav mig huvudbry:

Presidentens make/maka ska ha en synlig samhällelig roll.

Om jag inte tycker att han/hon måste ha en synlig roll. Betyder det då att jag inte vill att han/hon skall ha det om jag kryssar i helt av annan åsikt. Hur skall jag svara om jag tycker att det är upp till var och en president och hans/hennes make/maka.

Nåja. Här är listan.

Arhinmäki
Haavisto, Väyrynen
Lipponen
Biaudet
Soini
Niinistö
Essayah

Intressant att resultaten varierar så mycket. Procentspridningen var nu 82-31. 

Spionklubben

Den femåriga Gudbrorsan är på besök. På hemlig kväll, hemlig natt, och hemlig dag. Helt ensam. Utan föräldrar. Spralligt och pirrigt. Han berättade att han och hans lillebror har en spionklubb. De brukar mest spionera på sin mamma och pappa. Utan att de märker det. Jag undrade vad mamman och pappan brukar hålla på med.

-De äter och äter och äter. Och sen blir det bara två karameller kvar. Och dem äter vi upp sen utan att de märker.

lördag 14 januari 2012

Vissa saker är bara så härliga. Utan rim och reson.

Det här är både så kökkigt och så ljuvligt på en gång som någonting bara kan vara.

För att känna så kan det hända att man bör ha upptäckt Eurovisionen 1983 som liten flicka. Det kan tänkas att man måste ha upptäckt Michael Jacksons tidiga produktion som fjortis. Och likväl kan det hända att man skall ha sett Eurovisionsuppvaknandet hos en liten violinistson år 2009.

Inte vet jag. Men det jag vet är att det är härligt att se två artister som har roligt tillsammans medan de uppträder. Kanske för att de gillar varandra, kanske för att de tycker hela grejen är ett spektakel. Eller sen bara för att musik kan vara så underbart!

fredag 13 januari 2012

Att leka med bilar

Ett av tre barn leker med bilar i vår familj. Flickan. De andra två har aldrig förstått grejen.

torsdag 12 januari 2012

Vaalikone III

Nu testade jag Helsingin Sanomats maskin:

Arhinmäki
Biaudet
Haavisto
Lipponen
Väyrynen
Essayah
Niinistö
Soini

Med poäng från 286 till -213

Här börjar det vara redigt med spridning.

Vaalikone II

Det var dags för Vasabladets valmaskin. En helt annorlunda ordning än mitt första test, och dessutom mer spridning på procenterna (55-84%). Nu blev listan som följer:

Haavisto
Arhinmäki
Biaudet
Lipponen
Essayah
Väyrynen
Niinistö
Soini

Ganska människonära frågor.

onsdag 11 januari 2012

De skumma valaffischerna

Jag tycker det är lite skumt med valaffischerna och presidentkandidaterna. Lite som om alla vill vara allas kandidat och ingen vågar bekänna färg. Lockar man faktiskt andra röstare mer än man förlorar sina egna på att göra såna affischer?

Största exemplet är väl Haavisto som förvandlas från grön till grå. Skulle man bara visa bilden skulle jag tippa på Samlingspartiet. Man har slipat bort hans personlighet. Evas blåa åtta förstår jag mig inte heller på. Annars är bilden på henne ok. Färgvalen är bara konstiga.

Överhuvudtaget är den där gråblåtonen allt för dominerande. Fast det är ju finnarnas favoritfärg. Paavo Arhinmäki då, vad signalerar han riktigt? Att han är julgubben? Med en rensläde uppe i skyn. Med Porsankka som första dragare. Endast hans lösa lediga skjorta ger nån vink. Och kanske den röda siffran? (Här måste jag erkänna att jag sen ändå är lite konservativ, fast jag inte brukar bry mig så mycket om kläder. Men jag har nog svårt att se honom i presidentämbetet i den där blårutiga skjortan.)

Soinis affisch ser ut som SFP på 80-talet, byt bara ut lejonet mot nyckelpigan. Kanske han därför är så pop på Åland? Vilket de facto är sjukt underligt. Eller vill ålänningarna helt enkelt klippa av banden till Finland och segla till Sviiden? Fattar noll.

Niinistö och hans affisch orkar jag inte ens se på. Jag tänker ändå inte göra några onödiga kirurgiska ingrepp på min kropp.

Lipponen och Väyrynen tycker jag lyckats bäst. Lipponens röda skjorta är bra val fastän fel nyans, men ändå. Väyrynen och träväggen. Kyllä kansa tietää. Ja minä, liksom.

Och plötsligt håkar jag att jag fortfarande inte lagt märke till Essayah. Måste googla lite. Och jo affischen är helt snygg. Som en pärm till nån konsultbok. Inom något helt läsbart område. Men någå gnistor. Nix. Nej.

Om jag ställer upp nångång vill jag ha Nina Ahtola som fotograf. Hon hittar alltid så fina bakgrunder. Sen kan jag fast ha sloganen:

Situationsdiktaren, syns mot bakgrunden!

måndag 9 januari 2012

40 minuter

Det är just lite för kort tid att komma in i en tentbok. Annars är tåget ett ypperligt ställe för tentläsning. Eller vadsomhelstförläsning. Om man inte somnar. Genast. Och blir störd då konduktören väcker en redan i Böle. Bara för att kolla biljett. Stö-ran-de.

Försjunken i sömn
En störande konduktör
Somnar om igen

söndag 8 januari 2012

Semester

Ett underligt begrepp. Semester. Då man är på jobb blir det klarare vad semester innebär, men som hemmamamma är det inte lika solklart längre.

Idag är det sista lediga dagen innan skolan börjar. Och det känns lugnt och skönt, en riktig söndag. Med sent morgonmål och lugn och ro. Hur kan det kännas så? Likadant har det ju varit i en vecka nu. Men ändå. Känns det att det är söndag. Mycket märkligt. Ändå är det inte måndagsstressen som gör sig påmind. De facto skall jag vara i skolan hela veckan, så jag kommer inte att vara hemma i morgon som jag brukar. Men alla, nästan alla, skoluppgifter är gjorda inför veckan och de som är kvar kommer jag att hinna göra. Så stressen är över. Innan jul kändes det som totalkaos. Jag var säker på att jag inte hinner göra allt. Inte ens hälften. Kanske det är därför jag nu kan känna en inre frid. Den som borde ha kommit redan på julafton och stannat ända tills nu.

Jag kan nog inte klaga på julfriden så där annars, det har varit ett helt underbart jullov, men skoluppgifterna har nog gnagt lite på samvetet hela tiden och det har ju stört lite.

Hade tänkt skriva mer, men det får väl bli del två nån annan gång.

Baj baj.

fredag 6 januari 2012

Taktikerande

Det är alltid lika intressant med val. Och det skulle vara väldigt intressant att se resultaten i ett val där mänskor skulle tvingas rösta på den person de verkligen vill ha som president. Jag är säker på att resultatet skulle vara helt annorlunda. Speciellt i presidentval där det ganska så sannolikt blir en andra valomgång. Utom om en heter Kekkonen, typ.

Och fortfarande funderar jag väldigt mycket på medias andel i vem som blir president. Nu står det ju Niinistö mot Haavisto i andra omgången om gallupen håller. Hur påverkar det röstandet när man läst det? Jag tror att det kommer att påverka mitt röstande. Kanske. Måste kolla fler valmaskiner först.

Tänk hur spännande det skulle vara om man inför valet endast fick utnämna kandidaterna och dessa inte skulle få uttala sig om något alls innan valet som kunde ske veckan efter utnämningarna. Då skulle verkligen kandidaternas aktivitet innan valrumban räknas. Då skulle det gälla för politikerna att hålla sig framme om det är val på gång eller inte.

torsdag 5 januari 2012

Kasvattakaa lapsenne paremmin

Det skrev Tuomas Enbuske.

Eftersatt gällande Eftersnack

Hur skall jag få tid att lyssna igenom alla Eftersnack jag missat de senaste veckorna? Måste komma ihåg att lyssna via nätet medan jag lagar mat.

onsdag 4 januari 2012

Vaalikone I

Testade den första presidentvalsmaskinen som råkade bli mtv3:s. Är mycket förvånad över resultatet. Ordningsföljden på kandidaterna känns så blandad. Hade inte riktigt full koncentration pga skrikande barn, men ändå. Måste nog testa på nytt senare. Nå här är resultatet. Mest lika mig överst.
Essayah
Niinistö
Haavisto
Arhinmäki
Biaudet
Soini
Lipponen
Väyrynen

Kan ju tillägga att procenterna var som högst 82 och som lägst 65. Ganska intetsägande alltså.