måndag 28 februari 2011

Första versens första vers

Måste ju stajla lite. För jag kan faktiskt en kort stump utantill. Håll till godo.

Mieleni minun tekevi, aivoni ajattelevi
lähteäni laulumahan, saa´ani sanelemahan,
sukuvirttä suoltamahan, lajivirttä laulamahan.
Sanat suussani sulavat, puhe´et putoelevat,
kielelleni kerkiävät, hampahilleni hajoovat.

Kalevaladagen

Den finska kulturens dag firas idag. Hur många ev er bryr sig? Tänkte väl det. Rainer har dock kåserat om detta i dagens husis. Han har alltså inte läst Kalevala och tycks inte skämmas över det heller. Han är ju finlandssvensk. Men ändå förfasar han sig över att en rikssvensk skådespelare, Anders Larsson, går och skriver en bok med titeln Kalevala för lata. Han tycker den trots allt är rätt så underhållande i all sin svenska respektlöshet.

Och det är här jag hänger upp mig. Hur vet han att den är respektlös om han inte läst originalet? Och är det inte mer respektlöst av honom att han inte läst vårt lands kulturepos?

Jag har nog inte läst hela själv heller, men å arbetets och sångens vägnar har jag fått en hel del av texten klar för mig. Kalevala för lata har jag också läst. Men den allra bästa Kalevalabehållninngen fick jag i fjol i Stora smedjan i Billnäs. Iskallt som stryk, mitt i vintern satt vi där invirade i fårfällar och såg en alldeles fantastisk pjäs. Hela Kalevala spelades av Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje. Så här tyckte Västis och Hbl.

Och under den föreställningen satt jag faktiskt mest och tog emot. Dock inte okritiskt. Men den var på något sätt så fulländad att man inte behövde fundera på varför de valt att göra si eller så. Men den var inte färdigtuggad för det. Och så estetisk. Otroligt vacker.

Förväntningarna är höga på årets uppsättning, Per Olov Enqvists Till Fedra.

Lycka är att vara okritisk

Det skriver KRISPigt i sitt inlägg om Tapani Kansa. Det ligger nog något i det. Ibland, och inte bara ibland, önskar jag att jag skulle vara lite mer okritisk. En hel del aggressiva tankar skulle upplösas. Själen skulle få ro.

Men samtidigt är det något tudelat över det hela. Dels är jag ju inte kritisk med allt. Sånt som inte direkt intresserar orkar jag inte heller tänka kritiskt på. Det finns säkert tillfällen där andra uppfattar mig som helt okritisk. Och ointressant. Eftersom jag inte har nån åsikt.

I alla fall är det så jag själv tänker om andra okritiska mänskor. Såna som inte bryr sig om det som är viktigt för mig. Jag kan till och med uppleva dem som naiva och korkade. Visst inser jag att alla inte bryr sig om gatubilden. Jag inser t.o.m. att jag själv skulle må bättre av att bara blunda. Men det går ju inte.

När det gäller kulturella upplevelser skulle det också vara skönt att bara njuta okritiskt ibland. Bara sitta och ta emot. Och säga efteråt:
-Nog va de helt bra, nog.
Utan att funera över kameravinklar, val av skådespelare, musikens ordningsföljd, Fritzlkällare eller val av papper. Men nog skulle ju livet vara bra mycket tristare då.

söndag 27 februari 2011

Till sig i trasorna

Just nu snurrar det fort. Måste ta en tankepaus. Så många sammanträffanden att man nästan blir paranoid.

lördag 26 februari 2011

Grattis Monica!

Monica Fagerholm fyller 50 år idag. Både Husis och Västis slår upp det stort. Och med all rätt. Det är hon ju värd. Men jag kan inte låta bli att irriteras över att man i en 50-års intervju så stort tar fasta på att hon är en nykter alkoholist. Visst, hon är öppen med det och pratar gärna om det. Men finns det inte andra forum för det? Eller ville hon själv att det skulle vara en av de viktigaste punkterna med intervjun?

Hellre läser jag om hennes fäbless för tyger.

fredag 25 februari 2011

Kackakalas

Väntar på förlagsredaktören och hennes åsikt. Lånade nämligen en bok med systerdottern idag. Den fina prinsessan av Petter Lidbeck och Thomas Fröhling. Varken hon eller jag blev begeistrade. Vad sägs om texten på första sidan:

"Det var en gång en prinsessa som var så fin att hon bara bajsade i sömnen. Varje natt gick hon till den kungliga toaltten och tog i för far och fosterland."

Bajsade i sömnen. En flicka som bajsar för sin far. Hur tänkte de? Jo, det heter att man tar i för kung och fosterland. Men man kopplar inte sin pappa till bajsandet. Ens på natten i sömnen.

Sen kommer det en paparazzi och prinsessans skitande hamnar i kvällstidningarna. Pappa kungen sätter lås på skithuset och den stackars prinsessan kan inte kacka mer. Inte ens i sömnen. Men hon äter och äter och äter så hon blir fet. Till sist orkar hon inte mer, men hovdamen trugar ändå i henne ett plommon.

Och så exploderar hon som en bajsraket och det blir kackakalas all over the place.

Att vad tänkte de? Bajsigt värre.

Gatubilden

Än en gång har jag blickat ut över småstadens gågata. Eller gå-stump, kanske man skall kalla det. Varför måste det vara så fult? Jag älskar det gröna huset med det röda och vita runt fönstren, men inte de förbenade skyltarna. Inte ens symmetriskt uppsatta. Hur kan man sätta upp en skylt som är exakt lika lång som fönstren på det sättet att ena kanten knappt går fram till fönstret medan den andra går drygt förbi? Jag fattar inte. Kan gåbbar inte mäta? Eller orkar de bara inte flytta på stegen om de engång lutat upp den?

Men än värre är tejpningen av hela fönster. Tror de faktiskt att man inte hittar till typ JYSK om de inte fyller hela sitt helt fantastika stora fina skyltfönster med blåvit tejp? På riktigt. Centrums mestabästacentralaste skyltfönster är fyllt med f-cking TEJP!

Varför vill man ha det så? Är det så enkelt att alla butiker i en kedja måste ha samma format? Eller orkar de enskilda företagarna inte ens fundera på saken? Det funkar någorlunda i en storstad att ha megastora skyltar, och där kanske man behöver dem för att synas i mängden, men här? Säger bara det. Störst är inte bäst.

Fönstershoppa. Finns det ens något sådant mera? Vem vill glo på olika färgers tejp?

Brukar sitta och kolla ner från Brasserie ibland också. Hur tråkig är inte utsikten därifrån? Banker och bostadsförmedlingar. Och en frissa med enorma men insvepta fönster? Ser ut som en begravningsbyrå. (Nu har jag inte varit ditåt på länge så det KAN ju ha ändrat. Hoppas, hoppas, hoppas.)

torsdag 24 februari 2011

Bruksanvisning

Glömde begära bruksanvisning för treåringen. Men hon vet ganska bra själv. Så jag frågade vilken tid hon brukar lägga sig:

-Klockan tie. Eller fyra. Eller noll! Eller kanske 13 eller 14.

-Bra! Det är samtidigt som kusinen då.

Byta barn

Syrran och jag har bytt barn för tre dagar. Hon fick min nioåring och jag hennes treåring. Nioåringen har vanan inne med hemliga dagar med Moster, men detta är treåringens första övernattning hos oss. Spännande. För alla inblandade.

Det började bra. Vi var till butiken och handlade sånt som man behöver då man är en stor treåring som skall sköta sin lilla kusin som bara är ett halvt. Treåringen kom på ganska mycket man behöver. Lite sån å sån å sånt. Å sånt brukar vi köpa. Underliga matvanor de har hos syrran. En ask xylitolpastiller lyckades hon få i alla fall. Å en berlinermunk.

onsdag 23 februari 2011

Mer äckligt om Rapunzel

Det var inte bara mamman som var hemsk. Men det blev liksom överst. Det fanns något annat också som störde. Skönhetsidealet, nämligen.

Visst har de ritade prinsessorna alltid varit smala och det är väl ok, men då lårbenet sticker ut under klänningen på en ritad prinsessa som böjer sig ner, tycker jag nog att det går för långt. Hon såg på riktigt sjuk ut då man började kolla kroppen. Anklarna, handlederna, nyckelbenen. Ansiktet var nog rosigt och hon hade faktiskt runda kinder, men hennes ögon var stora som tefat. Som en Bratz. Och sen var det något skumt med ögonbrynen. Inte bara hennes, utan även mammans och prinsens. För att ögonen skulle bli tillräckligt stora måste ögonbrynen nämligen vara väldigt högt uppe. Men då de nästan var uppe i hårfästet såg personerna ifråga faktiskt ganska neandertalska ut.

Är dagens skönhetsideal faktiskt att man skall se korkad ut?

tisdag 22 februari 2011

Att kommentera

Har fått flera klagomål på att det inte går att kommentera mina inlägg. Om det är någon som läser detta och är haka på såna saker, skriv gärna och berätta var felet ligger. Några har ju lyckats i alla fall så helt låst verkar det ju inte va.

måndag 21 februari 2011

Hur gick det sen

Det är klart att sagorna måste sluta så. Att de levde lyckliga i alla sina dar. Det är ju var och ens fantasi som skall fylla i slutet. Annars blir det ju bara Kauniit ja Rohkeat av det hela. Där slutet kommer om och om igen men det ändå aldrig tar slut. Riktigt på riktigt slut.

Men varför vill det inte riktigt räcka? Är det kontrollfreaken i mig som vill veta om jag fantiserar rätt? Kontrollfreaken säger också att jag måste gå till bibban och få reda på hur den riktiga sagan om Rapunzel riktigt går. Disney kan man ju inte riktigt lita på.

söndag 20 februari 2011

Rapunzel

Vi var på bio idag. Två mammor och fem barn mellan fem och nio år tittade på Disneys Tangled. Den var verkligen bra. Men hemsk, hemsk, hemsk! Mådde fysiskt illa emellanåt. Nu vet jag ju att jag är hög på amningshormoner fortfarande, men ändå. Barnen verkade inte ta nån skada, för dem var det väl som vilket äventyr som helst, men själv var jag så skakad så jag grät då jag äntligen fick hålla om min lilla flicka här hemma igen.

Första hemskheten var den gravida kvinnan som höll på att dö redan innan forlossningen och strax därpå kidnappningen av hennes barn. Småpotatis. Liksom tsunamivyerna och klaustrofobin då de blev inlåsta i en grotta som sakta fylldes med vatten. Väldigt välgjort och kusligt. Men ändå. Småpotatis.

Jämfört. Med.

Den där kidnapparmamman. Hon var så hemsk. Så kall och lismande. Så egenkär och avskyvärd. På ytan mådde Rapunzel bra under sin uppväxt, men att växa upp med denna stenhårda kvinna som endast älskar henne för hennes hår, måtte sätta spår. Och fast man vet att det går bra i slutet är det så obehagligt, obehagligt, hemskt. Även om det fysiska våldet och det sexuella missbruket saknas flimrar de förbi i tur och ordning. Kampusch, Fritzl, Dugard. Fruktansvärt. Så hemskt.

Som liten tyckte jag att sagorna tog slut där de egentligen började. Där prinsen fick sin prinsessa. Sen fick man ju inte veta hur det gick. Bara att de levde lyckliga i alla sina dar.

Det är ingenting jämfört med känslan jag fick nu. Hur gick det sen? Fick hon terapi? Hur länge måste hon få det innan hon kunde leva ett normalt liv? Hur kände hon för sin "mor" Gothel? Hur upplevde hon Gothels död? Hur hanterade hon sina känslor då hon själv fick barn? Om hon fick några. Kunde hon knyta an till sina biologiska föräldrar? Och förhållandet till Flynn. Funkade det? Kunde hon lita på hans kärlek?

Ja frågorna är många. Och jag får aldrig veta.

Please, Mr Disney, give me a sequel. A nice one. Helst.

Hopp

Dags att hämta ved
knarrande steg i kölden
Steg stannar - kvittret

fredag 18 februari 2011

Tulpaner

Min farmor är död. Det har hon varit i snart ett och ett halvt år. Men konstigt nog är hon nästan mer närvarande hos oss nu än då hon ännu levde. De sista åren kunde man inte ringa till henne, hon hörde dåligt och kunde inte heller hålla telefonluren. Så under vinterhalvåret var kontakten ganska sporadisk. Däremot hälsade jag på henne ungefär varannan dag de perioder vi var på sommarstugan. Den sista sommaren hon levde var tung på många sätt, men det känns bra att vi faktiskt umgicks mycket då.

Fammo var ingen bullbakarfammo. Hon var en stadsmänska även om hon var född på landet. Hon var inte heller den som man avgudade som barn. Men vi hade en hel del gemensamt då jag blev äldre. Och det fanns år då jag besökte henne nästan en gång i veckan fast ena bodde i huvudstaden och den andra i Åbo. Det var under den tiden vi faktiskt pratade. Pratade och drack te. Och lärde känna varandra.

Så småningom blev det mindre tid för tedrickande med fammo, men vi ringdes ganska ofta ändå. Mest pratade vi om musik och hantverk. Och om barnen förstås. På somrarna barnvaktade hon och hennes systrar till och med vår förstfödda medan vi byggde stuga, även om hon redan var över 80. Det kändes som om hon först då hade tid att vara den där barnfammon som har tid att leka.

Hon hann aldrig besöka vårt nya hem och var lite harmsen över att vi flyttade. Även om vi visade bilder var det ju inte samma sak som att se ett hus med egna ögon. Det är kanske därför hon inte har kännts närvarande i det här huset. Inte förrän nu. En del av hennes gamla möbler har nämligen flyttat in. En del av hennes porslin och smycken. Alla hennes noter. Och jag tänker på henne nästan varje dag.

Hon brukade köpa tulpaner till min födelsedag. Och jag tror att det var hon som ledde mig till tulpanerna i butiken igår. Så nu står de där på bordet i hennes gamla vas och sjunger en liten gratulationstrudelutt med sopransågsstämma.

torsdag 17 februari 2011

Att byta församling

I en av Kyrkpressens insändare undrar Clas Hagelstam varför det är så svårt att byta församling. Man skulle ju kunna tycka att en församling består av en grupp likasinnade som träffas för att tillsammans be till Gud. Men i dagens Finland är det inte riktigt så. För din församlingen bestäms av din bostadsort. Och ditt modersmål.

Jag är ingen aktiv församlingsmedlem, men jag hör nog till kyrkan. Och genom olika sångsammanhang har jag sett och hört många olika församlingar. Allt från friaste fritt hallelujarungande till asketiskt predikande för tomma salar. Intressant, indeed.

Ofta hänger väl församlingsfeelisen på prästen. Men för en som inte riktigt lyssnar på vad han säger har nog kantorn en mycket större roll. Med små medel kan en kantor nämligen trolla. Få en psalm att öppna sig på ett nytt sätt. En sådan kantor är Niels Burgmann. Jag vet inte om han gör det målmedvetet eller om han tycker det blir tråkigt att spela samma sånger likadant om och om igen. Åtminstone uppskattar jag att han väver in en snutt med tomtarnas vaktparad där man minst anar det. Eller som då han inledde Västnyländska kammarkörens julkonserter, en i Ekenäs och en i Karis. Samma psalm, olika touch. De två konserterna blev båda väldigt bra, men med väldigt olika stämning.

Nåja. Nog om kantorer.

I en församling där jag uppträdde en gång sade prästen att endast de rättrogna i kören skulle få ta nattvard. Vilket resulterade i att vi manngrant steg upp. Han kunde ju inte fråga alla enskilt om deras trossamfund. Skulle jag vilja höra till hans församling? Svar: Nej. Skulle jag vilja höra till en församling som vägrar låta kvinnor tala? Som agar sina barn? Som fryser ut homosexuella. Svar: Nej.

Nå. Det här är ju lite större frågor. Men hypotetiskt, om de lite mindre:

Om jag trivs bättre med den finska gudstjänsten än den svenska i Karis kyrka. Borde jag då byta modersmål för att få höra till den församlingen? Ja, ja. Väldigt hypotetiskt, jag kan ju gå på vilken gudstjänst som helst oberoende vilken församling jag tillhör. Men ändå. Om jag hellre skulle höra till Pargas församling fortfarande. Där är jag döpt, konfirmerad och vigd. Ja, inte i församlingen vigd, men i kyrkan. Av en pargaspräst.


Nog är det intressant att man funderar så mycket på en sak som man egentligen inte bryr sig om. Men principen. Att inte få välja. Själv. Att skriva ut sig. Det får man ju nog välja. Vilket kanske är enda alternativet om man hör till en församling där prästen är från medeltiden. Om man bryr sig tillräckligt mycket för att bry sig.

En helt annan grej som också fanns i KP. Det har nämligen kommit ut en skiva med UK-sånger. Habegär, habegär. Jag har aldrig varit på UK. Men nog på Höstdagarna och jag antar att det är liknande stuff. I alla fall är alla de medverkande duktiga musiker och sångare.

Halleluja, sjung om Jesus! Varför älskar jag dessa sånger? Eller snarare varför älskar jag att sjunga dessa sånger? Så mycket att jag funderat på att byta till en friförsamling. Bara för att få sjunga lite mera lovsång. Om jag skulle gå i kyrkan, alltså.

Maria från Duvemåla

Det blir säkert bra. Ändå är det lite störande. Av de fyra stora rollerna går en till en finlandssvensk, en till en finne och två till rikssvenskar. Finns det faktiskt inte tillräckligt bra finlandssvenskar? Kanske det är så.

En liten liten del av mig tycker att svenskarna kan hållas på andra sidan pölen för att jag vill ge våra egna skådespelare en chans. En lite större del av mig är ju sen igen ganska kräsen och vill endast ha det bästa.

Nå. Den största biten av mig tycks i detta fall sitta i örat. För det stör mig. På riktigt. Det stör mig om någon bryter på ett annat språk i en föreställning. Hur bra skådis det sen än är. För varje gång den säger något hoppar det ut. Det här är antagligen orsaken till att jag aldrig tyckt om Stina Ekblad. För mig hoppar hon alltid ut. Både i Sverige och i Finland. Hon har ett helt eget sätt att tala. Inte dialekt direkt, men melodin kommer nog därifrån. En förstelnad dialekt som inte passar in någonstans. Fast det här tycks ju vara bara mitt problem, hon är ju hur stor som helst. Både i Sverige och Finland.

Eko

Man skulle ju vilja vara så ekologisk som möjligt.

Köper en diskmaskin med eko-program. Efter några veckors tvättar är alla kärl halvskitiga och måste diskas på nytt. Hur eko är det?

Köper en dammsugare med energisparande sug. Och får dammsuga i timmar innan allt är uppsuget. Hur eko är det?

Köper en ekoplaskasse i S-market. Den går sönder och ölen rinner ut över golvet. Tur att man använder ekomedel så man lugnt kan lapa upp det från golvet. Eller?

onsdag 16 februari 2011

Ögonfrans

En söt ögonfrans
förvillat sig på kinden
en andning - borta.

tisdag 15 februari 2011

Fotomodeller

-Varför måste man vara så ful för att få vara fotomodell?

Det undrar sjuåringen som funderat över saken en längre tid. Förut handlade frågorna mest om varför man måste se så arg ut på catwalken. Och jag håller med. Visst är det något snedvridet över att man helst skall se ut som om man vill dö i de trasor som man de facto är där för att sälja. Vissa modeller ser bokstavligen ut att dö innan de kommer fram, och några av dem dör ju faktiskt.

Plötsligt slår det mig att det kanske inte är så simpelt som att han faktiskt tycker att modellerna ser fula och arga ut. Kanske det finns en annan innebörd? Han får nämligen ofta höra att han skulle kunna vara fotomodell.

Hoarders

Det kommer i kväll igen. Måste se. Förra avsnittet var det hittills värsta. För det sades något som skrämde mig ordentligt. Nämligen. Många hoardare lär börja som perfektionister. De har ordning på allt sitt samlande. Tills det far över styr. Plötsligt har man för mycket av allt och ingenting hålls i ordning. Och då ger man upp. Men slutar inte samla för det.

måndag 14 februari 2011

Hjärtljud

Började alla hjärtans dag med att titta på Sydänääniä tillsammans med mitt yngsta lilla hjärtegryn. Det var otroligt fascinerande hur hon reagerade på förlossningsljuden! Och direkt då babyn började skrika satt hon igång att prata med den. Har hon kvar ett minne från sin egen födelse, eller finns det något slags kollektivt minne inbyggt i mänskan?

Måste nog säga att det såg ut som en drömförlossning även om jag inte är den som skulle vilja ha en hemförlossning. Inte ens om det skulle gå så smidigt som det gick för Linda och Benjamin. Jag är allt för lat för sånt. Allt fixas och grejas innan, för att inte tala om allt som skall bykas och tvättas efteråt. Och framför allt; man kan ju inte veta på förhand hurudan en förlossning blir.


Efter att Discodancer kom så smidigt och utan bedövning var jag säker på att Kotten också skulle komma väldigt snabbt. Jag var till och med rädd för att hon skulle födas i duschen eller, än värre, i bilen. Men så blev det inte. Inte alls. Hon föddes med ansiktet uppåt, vilket ofta fördröjer förlossningen. Mentalt var det ganska tungt att den tredje förlossningen blev så lång, antagligen just för att jag väntat mig att det skulle gå snabbt. Och visst är det ovanligt att det tredje barnet tar dubbelt så lång tid på sig som de två första. Men hon är värd all tid i världen. Och tolv timmar i en mammas värld, vad är det? Ingenting. Inte nu. Efteråt.

söndag 13 februari 2011

Fredagsmys

Usch, så jag tycker att själva ordet är äckligt. Det är också något vi inte firar, vilket verkar underligt. Alla andra gör ju det. Då fredagsmys-statusarna på Fb började droppa in i fredags, tog jag första gången ordet i min mun och undrade om siskonkorvsoppa räknas som fredagsmys. Det gjorde det inte, fast ingen vågade säga det rakt ut.

Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om fredagsmys innehåller pizza, nachos eller något annat fett och salt till middag. Sedan chips och godis samt tv-tittande. Endel hinner i bastun innan tv-sändningen. För vuxna ingår även alkohol, men i liten mängd eftersom fredagsmys inbegriper barn. Alltså, i min värld kallas detta eurovisionskväll. Och firas en gång i året.

Nu undrar jag då varför vår familj har fallit utanför detta koncept. Och jag har kommit fram med en teori. Bekräfta eller förkasta gärna.

Det beror helt enkelt på att vi inte har de rikssvenska kanalerna mera. Vilket innebär att en fredagskväll är tom på intressanta tv-program. Ingen Idol, Let´s dance eller annat lämpligt slötittarprogram för hela familjen. Finns det ens nån motsvarighet på finska? Ordet Pizzaperjantai har jag ju hört, men har tänkt att det bara är en reklamslogan.

lördag 12 februari 2011

Tjejgrej?

Är bloggning en tjejgrej? Och varför i så fall?

Visst är det mest tjejer som bloggar? Eller är det bara jag som missat alla karlabloggar? Eller har jag funnit dem ointressanta och hoppat vidare?

Endast två män har fått adressen till min blogg och det som en kommentar till något de skrivit på Fb. Många fler av mina kvinnliga vänner vet att jag har en blogg. Varför? Tror jag att män inte är intresserade? Jag tycker ju inte att jag skriver speciellt kvinnliga inlägg. Men kanske? Åtminstone förstår sig mannen min inte riktigt på mina juttur, men det kanske inte kvinnor gör heller?

Min Morgon

Inledningsvis vill jag påpeka att Min Morgon är ett bra program.

Nu har de ju gjort lite undersökningar och märkt att det mest är pensionärer som kollar på det. Är någon förvånad? Annat än de själva. Vem skulle hinna se på det? När morgonruljansen här hemma är över och ungarna traskar iväg till skolan skulle jag gärna sätta mig ner och kolla på programmet. Men just då, exakt halv nio tar det slut. Sen kommer det ju ett sammandrag på kvällen, men då känns det ju redan lite förlegat.

Så ett bra progrm för min målgrupp går helt enkelt upp i rök.

Undervisningsministern och svenskan

"Belysande är att ett prov i svenska som för tjugo år sedan underkändes i dag bedöms med vitsordet cumlaude."

Läs mer här.

fredag 11 februari 2011

Hah!

Tant Ninettes inlägg kom som ett kort på posten.

Hemlek II

Det är tydligen inte bara jag som leker hemlek ibland:

"Jag kan leka med bilden av kvinnan som hemmafru, samtidigt som jag och min man är väldigt jämställda". Det säger Underbara Clara enligt dagens Husis. Hon säger också att husmodern av idag inte är bunden vid hemmet, hon gör bara det hon vill och plockar russinen ur kakan. "Jag gör bara det jag tycker om ... Det stör mig inte att ha ostädat hemma, men det hindrar mig inte från att byta gardiner ofta."

Och det är här jag inte hänger med. Pynt och pripel mitt i skiten.

Mycket snack om cupcakes också. Hela tiden och överallt. Och obs, de är inga muffins. Nä nä knappast. Men fet blir man om man äter dem. Undrar om dagens moderna husmoder endast bakar och bjuder men själv låter bli att smaka.

torsdag 10 februari 2011

Nedläggning

Nyheten om nedläggningen av Jakobstads BB lär ha varit förhastad. Nå braaa!

Men det som redan uttalats brukar bli verklighet. Nån substans fanns det ju nånstans. Eller nä. Då det gäller BB behövs ingen substans. Vanlig gegggamoja går bra.

IQ-test för terrorister

På riktigt.
Pointen med plastpåsar kring vätskor på flyget?

a) Terroristerna kan inte läsa, så man får fast dem eftersom deras tandkräm inte finns i en plastpåse.

b) Terroristen, som mot förmodan kan läsa, kan inte få upp sprängämnestuben inne i flyget eftersom den är invirad i en plastpåse.

Var skall man börja?

En del av dagens rubriker:

Män försökte locka 14-årig flicka
Försvunna sexåringarna hittas knappast vid liv
Far dödade sina barn i Danmark
CIA straffar inte sina egna
Berlusconi ska åtalas för sex med minderårig
Pedofiler halshöggs av medfångar
Tonårsflicka piskades ihjäl

Det är för jävligt.

Och vad gör Obama? Jo, han har slutat röka.

onsdag 9 februari 2011

Hemlek

Vissa dagar funkar det hur bra som helst. Det är de dagar jag leker hemlek. Jag är mamman. Hon är 16 år. Eller 20. Vuxen i alla fall. Mamman har några barn. Typ en baby och kanske nån lite äldre. Nån kanske är i skolan. När man är vuxen och har barn skall man laga mat. Och byka. Och baka. Hämta posten och samtidigt sopa trappan. Sätta på lite salt och kanske skotta snö. Så får man dammsuga också. Riktigt överallt. Inte bara i det egna rummet. Det är ganska kul.

När man är mamma och vuxen får man också sopa bilen och sedan köra den. Man skall ju hämta sina barn från idrottsplanen. Sen får man laga mellanmål åt barnen och dricka kakao med dem innan man får köra bil igen. Då får man bära ut det tunga dragspelet till bilen också. Det som man inte orkar bära då man är barn. Man riktigt känner hur stark och vuxen och 16-årig man är. Eller 20.

Har man riktigt små barn får man klä på dem. Och av dem. Och på dem igen. Och byta blöja. Flera gånger per dag. Har man en riktigt riktigt liten baby så får man amma. Det är kul för då har man ju bröst också. För då är man ju redan 16. Eller 20.

Tillsammans

Ni vet. Filmen.

Tänk er att bo i kollektiv. Tillsammans - som åldringar. Det här tar Gustaf Molander upp på debattsidorna i Hbl. Måste låta tanken mogna.

Men alternativen. Vilka är de?
Åldras hemma med eller utan partner. Så som granngubben, 92 bast. Eller farmors systrar, några år yngre. Krigstida generation, alltså. Van att ta i och kämpa. Med lite jädran anagga i kanterna. Sen kommer tv-generationen som ännu skidade till skolan och lärde sig hugga ved, men som så småningom gärna bänkade sig framför Kauniit ja rohkeat. För att inte tala om datagenerationen. Som suttit hela sitt liv. Eller, jo. På gym har man nog sprungit. Men riktigt fysiskt arbete, nope.

Å andra sidan. Kollektivtänket - Kolchostänket. Lite olika vinklar. Den krigstida generationen tänker antagligen mer i de praktiska, fysiska fördelarna. Medan tv-generationen mer tänker på det ekonomiska. Dataåldringarna kanske mer tänker på det sociala och ekologiska. Det praktiska, fysiska får nån annan sköta.

Anstaltvård finns ju också förstås. Hur kiva är det? Inte alls. Men säkrare än att vara hemma och trilla i källartrappor i alla fall. Och man kunde ju tänka sig att man får ett socialt sammanhang där. Men då minnet sviker för nästan alla. Och man bara minns barndomen. Här har den krigstida generationen i alla fall en fördel. De bor nämligen ofta kvar i samhället de föddes i. Vilket betyder att samtalsämnen är de samma för dem alla. Och då någon släkting eller bekant hälsar på, är det till glädje för många. Om inte annat så är man sysselsatt med släktutredning ett tag.

Tillsammans.
Skall jag välja ett åldringskollektiv så vill jag ha ett som är inriktat på musik. Och lite mer än allsång och taktpinnar. Även om tenoren är döv och sopranen låter som om de spelade såg, vill jag kunna sjunga i stämmor. Hamnar jag på anstaltvård där årets höjdpunkt är att man sjunger Kalliolle kukkulalle som allsång, väljer jag hellre källartrappan.

tisdag 8 februari 2011

Vintermorgon

Så tyst faller snön
spinner socker över gren
dammet syns ej mer

måndag 7 februari 2011

Slit- och slänglitteratur

Tänk att det faktiskt är så som Moa skriver i sitt kåseri. Att man inte läser gamla böcker mer. Ens lite gamla. För man kastar sig över de nya. Slickar på dem redan i bokkatalogerna, smakar på dem i recensionerna och glufsar snabbt i sig dem senast i julklapp.

Nå är det så farligt då? Tål att tänkas på.

För mig blir det väldigt mycket finlandssvensk litteratur. Mycket tack vare bokkatalogerna, igenkänningsfaktorn och halvbekanta författare. Är det tillräckligt? Eller är min läsning för snäv? För finlandssvensk? För inåtvänd?

Nej, det tycker jag inte. För jag upplever nog att det är hög klass på det jag läser. Men, visst. Nog kunde man ju utvidga litet. Men tiden vill inte riktigt räcka till. Högen med böcker som skall läsas är redan nu ganska hög.

Ett undantag finns.
Sommaren.
För att helt kunna koppla bort jobbet då det äntligen är semester, väljer jag att läsa gammal litteratur. Litteratur skriven innan datorerna fanns. Litteratur utan tidspress, utan igenkänningsfaktorer och utan hippa, rappa meningar. Helst skall det vara riktigt sävligt. Långsamt språk. Långa meningar. Och det är här det blir svårt. För det får ju inte bli så sävligt att man somnar. Inte för mycket svindlande höjder. Inte för torrt akademiskt. Och helst inga klassiker. Då är man snabbt inne i arbetstänk igen. För gubbar som idkar klassikercitatsdropping finns det en hel del av på jobbet.

söndag 6 februari 2011

Sorry, sorry, Karin

Men det är bara så fult med 8o-talsbrillor och hatten på sned.

Jo. jo. jo. Jag vet att jag är gammal, out och eländig. Men på riktigt. Det är så fult.

fredag 4 februari 2011

Det är så Runkan!

Bengelsdorff har så rätt: Man väljer inte det man inte vet att existerar.

Han går sen vidare i sitt resonemang till Vegas musikutbud medan mina tankar vandrar till x3m. Kanalen jag nog vet att existerar, men som jag aldrig lyssnar på. Nå. Då vet jag ju inte vad jag missar. Tydligen. För tydligen finns där saker man kan gå miste om.

Nåja. Hursomhelst. Man läser ju tidningen. Hbl. Igen.

Philip Teir skriver om Radio Extrems pod-sändning De gamlas dans. Och här blir jag ju helt konfys. Pod-sändning. Jo väntas nu ... men när kommer den? Inget klockslag. Hmm. Dinosauriehjärnan rasslar. Och kommer fram till att x3m förstås har en hemsida. Juh. Och jo. Där finns den. Pod-sändningen. Och underhåller mig medan jag ammar.

Men alltså. Pod-sändning. Betyder det att den inte alls kommer i radion? Måste man antingen veta att den finns och gå in på hemsidan för att lyssna. Eller skall man hänga på hemsidorna liksom alltid för att inte missa något? Reptilhjärnan skrynklar sig. Jobbigt. Pointen med radio är ju att man kan lyssna medan man gör annat. Väl. Eller?

Fast om man är x3m-lyssnare så gör de säkert reklam på den kanalen. Och nu efterlyser jag lite samverkan mellan kanalerna faktiskt. Kan inte radio Vega göra reklam för Extrems roliga hörspel. Och vice versa. Tänk, hemska tanke, om alla x3m-lyssnare missar Eftersnack varje fredag!

Nåjo. Sen till själva hörspelet. Gå in och lyssna. Riktigt kul faktiskt. Speciellt, som Teir påpekar, om man är ens lite insatt i Helsingforsgymnasierna. Har ju bara sett dem utifrån, men dock. Hörspel är annars också en trevlig kulturform som man hör om allt för lite. Och som sagt, man väljer ju inte det man inte vet att existerar.

torsdag 3 februari 2011

Runebergstårtor

-Minuspoäng för att de ser så slarvigt gjorda ut. De är för olika och dessutom är de våta nere och torrare upptill, tycker Sylvia i dagens blad.

Så fel hon har. För det är just så de skall vara. Ju. Lite grovkorniga, lite sneda, lite heimlaga liksom. Och heimlaga är faktiskt allra bäst. Helst skall de lagas en vecka på förhand för att de skall få torka. För att sedan doppas i favoritbränkkun. Och bli lagom torra upptill och lagom våta nertill. Variation i smaksensation. Och självklart skall glasyren vara vit. Allt annat är smaklöst.

onsdag 2 februari 2011

Tv-tablå

Tänk att någon får betalt för att skrapa ihop Tv-tablån i Hbl. Dagens störning gäller ordet var.

Fyran
20.00 Trinny och Susannah.
I det första avsnittet anländer Trinny och Susannah till New Yersey var Denise Scarpulla, en småbarnsmamma som jobbar på ett lunchcafé, väntar på att bli omstylad.


Den vanligaste störningen saknas dock i dag. Det visas nämligen ingen dokument.

Och konstigt nog har man knappat ner på den vanligtvis så utförliga beskrivningen av De vackra och de djärva. Idag beskrivs de två avsnitten endast med följande meningar:

Mer magnetiserande män!
Bill, ge en hel enchilada för min vård.

Hur skall man då veta att det handlar om en Amerikansk underhållningsserie från modevärlden i Los Angeles?

Nyhetsreferat

"Barack Obama vill fly landet och flytta till Egypten. För han vill dö på egyptisk mark. Och nästa gång kan man inte rösta på honom. Och vem skulle nu vilja rösta på nån som är död?"

Detta enligt sjuåringen.

tisdag 1 februari 2011

Incognito

Taxichaufför Lindgren har börjat blogga. Har inte läst, men kommer att göra det. För jag gillade hans betraktelser i Volt. Och nattliga färder i Helsingfors är ju fascinerande. Ändå är det en sak som stör mig. Och det är en helt löjlig sak. Men jag föredrog att inte veta vem han var. Inte känner jag Taxichaufför Laustiola heller, men det är ändå inte samma sak mera. 

Och vidare över åsnebryggan till manusförfattaren Charlie Kaufmann. Han beklagar sig över myten Kaufmann i dagens husis. Men jag tror ju att han skall sluta gnälla och vara nöjd. Jag tror att han är intressantare som eremiten som inte ger intervjuer. Och om han verkligen vantrivs i den rollen är det väl bara att skriva om manuset och raka av sig skägget.